Är i Borlänge

Jajemän.
Hon har återvänt en kort stund till hemtrakterna i Dalarna.
Jag är här för att hämta min nya bil eller rättare sagt hämta pärnonens stora dragbil.
Min kära lilla broder har varit vänlig att låna ut sin lilla audi som jag förvisso får dra med men som är innerligt ledsen på mig när jag gör det.
Vi maxar 80 i uppförsbackarna med släp och hela ekipaget osar bränt sååååå... nu ska jag få hem en större audi.
Fint som snus.
För att detta ska gå så smidigt som möjligt har jag åkt tåg hit upp ( visste ni förresten att tåg kan åka fel? Det gjorde mitt igår nämligen...) och sedan ta "ny-bilen" hem till Linköping.
Sagt och gjort.
På väg till stationen vilka tror ni ringer då?
Jo polisen!
De har hittat min vita fina Mazda med allt innuti.
De kom och mötte mig på tågstationen och gav mig min tävlingsmapp och mitt hästpass och det blev kramkalas där på tågstationen.
Jag har fått tillbaka Glorihs ID handling!
Och mitt gröna kort!
Och vaccinationsintyg!
Det är kärlek.
Lite för bra för att vara sant.

Eftersom jag skulle till borlänge igår så blev gårdagens träningspass förlagt tidigt på förmiddagen och det blev en väldigt trevlig tur.
Glorih var för första gången lite trött i huvudet och antagligen lite i kroppen också för den delen och skrittade, jajjemän...hon skrittade, lugnt och sansat från stallet och var lugn som en filbunke första kilometern som hon i vanliga fall brukar vara lite het på gröten på.
Hon var jättetrevlig och väldigt lagom åt alla håll och kanter.
Väntade in mig som ryttare när det gällde hjälper och var verkligen jättetrevlig och väldigt lättriden.
Fina små hjälper kunde användas och så fort som hon inte rusar runt och härjar så kommer inte vår onda spiral igång där jag spänner mig i överkroppen och blir stel och stum och använder tyglarna som ett stödhjul. Puinsamt men sant och jag jobbar på det må ni tror...
Det är ju fulridning i dess värsta sort!
När hon inte far runt och är het så håller jag mig mjuk,smidig och rörlig och har balans vilket ger ett trevligt ekipage.
Nu får jag jobba på att det alltid är sådär trevligt och lättridet.
Hur som så red vi mot grusvägarna då vi längtade efter att ge hästarna lite stadigare underlag än vad hagen och våra närmaste områden kan erbjuda oss.
Det är lite svampigt och halt här i skogarna intill så det var skönt att ta oss dit.
Som ni kanske förstår så hade vi med oss L och hennes ponny på vår tur.
För övrigt så brunstar min fröken fräken hysteriskt igen.
Ställer upp sig och blinkar med härligheten men hon springer inte runt och skvätter eller slemmar eller vad man ska kalla det, men brunstig är hon allt.
Detta gör mig änu nöjdare med det tidigare ridhuspasset.
Det förklarar en hel del av hennes fjolliga beteende och små utbrott men hon höll sig väldigt bra i skinnet ändå.
Min lilla tonåring...