Vansinnet fortsätter

Grathea är fortfarande vansinnig över att behöva gå i samma hage som Garzon, men avståndet mellan mina två hästar minskar. Gratheas tidigare accepterande avstånd på 200-150m mellan henne och min pojke har nu minskat till ca:50m så det tar sig. Långsamt. Men det tar sig. It´s something!

Glorihs osteopatmöte gick bra. Han gillade henne och gav mig lite tips som jag kommer använda mig av när hon sätts igång. Inga överraskningar rent fysiskt och inget återbesök till honom behövs, så det var kul att höra!
Han blev glad när han hörde att jag använde mig av den eminente hovslagaren Martin Langner
 ( www.horsetec.se ) och sa att jag bara behöver berätta om hennes typ av skada så anpassar han skoningen efter det. Det är bra att ha ett vettigt team runt sig! Jag är så tacksam!

Nu skulle jag vilja ta Garzon till osteopaten Jocke också.
Tror att han skulle kunna göra underverk med honom!
Jocke var en sådan där duktig hästmänniska som man liksom vill stanna hos. Typ: "Hej, flytta in på vår gård och pilla på mina hästar varje dag så att jag vet att de alltid är fräscha och glada och nöjda med sitt liv så att jag inte missar något!". Han må vara trevlig men han är nog kanske inte så pepp på det, men drömma kan man väl? :)

Idag blir det nya skor på dem alla!
Blivit lite senare än vad jag normalt sett har men min hovis har blivit pappa så liiite slack på hovslagartider är väl ok i sådana tider ;)

Could it be any better than this?

Jag litar till 100% på den här hästen. 

Hjärtat.

Strålande sol! ( Äntligen!)

Sitter just nu och dricker kaffe och ser hur solen strålar utanför fönstret.
Det har varit några fantasiska dagar här i Storskogen, med strålande solsken men bitande kyla.
Tyvärr så har våra två travare i stallet flyttat över helgen så lite tomt har det blivit med både människor och hästar som saknas och jag kan lova er att den som saknar sin travarkompis mest är Garzon...
I och med dennes flytt blev Grathea flyttad till hans hage i och med att om en månad kommer alla mina hästar ändå gå i samma hage på grund av vår flytt till egna gården och tyvärr så är ingen av dem speciellt nöjd med situationen...
Grathea är vansinnig över att inte få gå ihop med stona, och Garzon undrar vad han har gjort för att förtjäna att gå ihop med den där arga arabflickan med såå kort stubin...
Nåja...det blir bättre när väl Glorih får komma ut och gå ihop med dem och få lite fason igen på den där lilla arga.
Misstänker att Grathea kommer att uppskatta rara söta Garzon betydligt mer när väl bossen kommit ut från fängelset. Mohahaha!

Idag har jag och Glorih ett besök inbokad hos klinikens osteopat och jag hoppas på att springa på min väldigt duktiga veterinär Anita för att höra med henne hur Glorihs konvalescent ska fortgå för även om hon är en ängel så en månad och mer, i tvångsvila på box gör att det kokar i öronen på henne.
Hon är en hel del att hantera under promenaderna med andra ord....Sitter just nu på snedden i soffan pga ett hovavtryck på ena skinkan som hon gav mig i fredags.
Det är tur att man har en väl tilltagen bakdel kan man väl säga, och att jag har lite självdistans och kan skratta åt eländet. Hon är blixtsnabb i fotarbetet just nu och jag hade inte en suck på att hinna se vad som komma skulle innan jag fick en fin kick på rumpan.
För att citera Olle: " Haha, man kan SE hur skon ser ut till och med!!!"
Och ja...det kan man faktiskt. 

Annars så tränar vi vidare.
Garzon är en raring som vanligt och med Grathea tränar vi vidare på med den plötsligt uppkomna istadigheten, och det blir faktiskt *peppar peppar* bättre med den sjukan väldigt snabbt.
Hon är inte dum den lilla ;)

Äntligen uppe på benen igen!

Ok..blev några dagar under isen. HELT däckad i min förkylning. Kan inte förstå att man kan sova i princip hela dygn med små uppehåll från koman för matintag och hästinsläpp.
Olle har varit supergullig hela veckan och hjälpt mig med mockning etc. Så uppskattat att bara kunna gå ut och klappa på de fyrbenta för att få en nypa luft mellan mina sov-maraton och inte känna att jag måste gå upp till stallet och mocka och bära höpåsar och allt annat som måste göras i ett stall för hästarnas välmående.

Garzon har nog tyckt att det varit lite futtigt med någon enstaka klapp på halsen av en zombie-version av hans matte, och har stått i hörnet av sin hage, närmast vårt lilla hus, och kikat uppfordrande mot vår ytterdörr i flera dagar till och från.
Mycket synd om hästen i fråga, tråkigare har han aldrig haft!
Men skam den som ger sig, idag fick han faktiskt komma ut på en tur. Lika efterlängtad av oss båda misstänker jag. Pigg och glad var han och det var så skönt att ÄNTLIGEN känna sig tillräckligt frisk för att komma ut på en ridtur.
Visst, jag hostade och rosslade och kände mig helt döende efter 5,4km men det var så värt det.
Lite helande sådär. Ordning på torpet igen kan man säga.

Vardagsliv i snordimmorna

Här är läget väldigt förkylt.

Det snörvlas, hostas och nyser i vart och vartannat hörn i stallet av oss tvåbenta som håller till där, så ensam om sitt tillstånd behöver man inte känna sig.
 Hemma så sympati-nyser till och med kattungen med mig. Det är kärlek det!

Trots detta eviga snörvlande och rosslande hålls samtliga hästar i stallet igång bra tycker jag.
Det är så himla mysigt att se hur en peppande miljö stimulerar även den mest snoriga att följa med på "en liiiten skritt kan du väl ändå haka på, kom igen nu! Det hade varit så mysigt!" och vips så är alla med!

Hur som, går Garzon från klarhet till klarhet. 

Känns starkare och gladare för varje gång man tar sig upp på honom. Han har ett hjärta av guld och gör ALLTID sitt bästa, även när det är svårt.

Grathea och jag diskuterar huruvida det är helt ok eller ej att vara istadig och helt plötsligt bara glömma bort det här med grundkommandon som hon alltid kunnat som rinande vatten, så som start och stopp. 

Stopp är hennes favorittrick just nu. Gärna mitt på en väg. 

Att bara stå där och filosofera över världens mysterier.  

Mycket spännande, men jag är den envisaste av oss två så jag vinner. Varje gång.

Summan av kardemumman så blir det bättre varje gång hon testar att slänga i ankaret. Jag börjar bli ruskigt slipad på att dra upp det igen! 

Annars är hon modig som få. 

Vi har mött trafik utan problem, sopbilar,traktorer, mötande hästekipage, and so on, på våra första egna lite längre turer ute i världen och hon sköter sig likt ett A-barn. 

På banan tränar vi vidare på grundridningen, och hon är riktigt flott faktiskt!

Igår lyckades hon dock slå i skallen och slå upp ett sår som idag är svullet och dant= rejäl bula. Inget hon dör av men hon kallas för Scareface.

Glorih står vidare i sin box för tvångsvila. 

Hon sköter sig oerhört bra i sin box. Lite stallmodig på promenaderna men hon har dispens. Står man på box 24/7 så for det spritta i benen när man är ute och går. Och det mest allvarliga hon gör är att knata på bakbenen lugnt och stillsamt lite nu och då så det är bara att hala in henne om det går över styr. Inget hopp och studs vilket jag tackar för!