I vårt trasdocksgäng

Det är lite ehm... matfattigt.. att blogga just nu när det inte händer så mycket rent träningsmässigt men försöker komma med en liten rapport lite då och då.
Grathea har träffat osteopaten och fått rumpan tillrättalagd.
Jocke sa precis som vi också var säkra på att det är en typiskt traumaskada. Men nu är det tillrättalagt. VI kommer behöva åka tillbaka och lägga om det igen men det är helt klart mycket bättre. Stor skillnad efteråt på rörelser, tack och lov!
Träffat vår veterinären också och konstaterat att nu kör vi igång igen.
Känns alltid lite läskigt med igångsättningar tycker jag...ibland känns det som man hellre hade velat ställa in hästen i ett förråd och damma av den någon gång när det blivit bättre tider!
Brukar alltid innan den där första ridturen, den där första veckan, gå runt med ihopkrullade tår och tänka "Hur gör jag det bäst?" , " Vad är den här hästens svagheter och styrkor?", " Vart ska jag lägga ribban?", "Vad är bästa tillväga gångsättet?".
 Hela analysen brukar lugna ner sig bara jag är igång. När jag är igång kommer också självförtroendet.

Själv så ska jag på magnetröntgen nu på torsdag. Ska bli skönt att få det avklarat.
Himla tjat om mina läkartider, men det är bara dem jag ständigt går och väntar på. En evig nerräkning.
Tusen tankar. Vad händer om det är en hjärntumör? Vad händer om det inte är en hjärntumör eller något tydligt? På något märkligt sätt skulle det nästan vara lite skönt om det var något tydligt knas.
En befrielse att sluta behöva slussas runt bland olika avdelningar och läkare och aldrig få några svar mer än att något är knasigt. Och behöva vänta.
Det är banne mig enklare att åka med ett djur till en veterinär och få klarhet i vad som är tokigt.

Reload

Man kan säga mycket om år 2013 och för min del har det varit en pers.
Om man fixar ett sådant här år så fixar man nog det mesta.
På gården bor det ett gäng konvalescenter, mig inkulderad.
Glorih har ju sin gamla skada som kommer behöva massor av tid för att läka, om den ens kommer att läka dvs. Det var på grund av den jag valde att betäcka henne i år.
Grathea har fått ett eget pling-kort till kliniken. Hon  har gått omkull med buller och bång och är både vind och skev över korset och bakknäna har tagit stryk av den skeva belastningen så vi har tagit det osäkra för det säkra och har koll på henne, och har behandlat det akuta läget, och inom kort ska hon träffa osteopaten Joakim Mossenberg.
Min pojke Garzon Gilfi är mina flickors sällskapshäst och min local Hero med stort H. Han har en tämligen kravlös vardag. Hans uppgift är att göra oss flickor glada och jag tycker att han sköter sitt jobb mycket bra. Han fungerade inte på galoppen pga patellaproblem och hans konvalescens går ut på skritt. Massor av skritt. Powerwalkning för att stärka och bygga om och målet är att se om det kommer att bli bättre med styrka.
Han är ingen tävlingshäst så ni kan andas ut. Bara min "Himmelen från vänta"-häst.

Jag  själv väntar fortfarande på magnetröntgen av huvud och på mer utredningar. Värst är all denna väntan... Känns så sjukt ineffektivt. Som att man gärna kastar bort min tid på ingenting, som att den inte är någonting värd.

Här kämpas det med att se det bra i allt, även i det lilla, som känns motsträvigt och motvind.

Jag saknar långa galopper, att åka på träningar, att få den där kicken av ett bra träningspass och känna lukten av en svettig häst.

Har du en  fräsch och träningsglad häst till övers, för ett ev senare köp?
Hör av dig. Jag vet inte alls hur min hästsituation utvecklas och vill gärna vara steget före och behöver verkligen något att se fram emot.
Skicka ett mejl vet jag då jag är svår att nå via telefon pga dålig mottagning (bra träningsmöjligheter ger andra nackdelar): c_theander@hotmail.com