Adios Amigo x2

Glorih är dyr i drift. Hon samlar inga pluspoäng alls faktiskt just nu.
Mitt gamla Amigotäcke gjorde hon en modifiering på och det blev att se ut såhär:

Ja... det är magen på Grathea man ser igenom det....

Nya Amigotäcket som jag bara älskar i passform och allt ser ut såhär:

Helhals...vattentätt deluxe...som formsytt på Grathea... 

Nu med ett stort hål över arslet. Jo, man tackar. 

Annars så lyser solen idag. HELT fantastiskt. Jag har inte sett den på år och dagar och känslan av att solen inte ens gått upp på dagarna har infunnit sig. Leran är bottenlös trots febril ur-dikning och regnet har kroniskt silat ner. 

Glorih har ockuperat lösdriftens vindskydd och tagit 3 slowfeednät i gisslan som bara hennes, och de andra två får stå och titta på när hon frossar. 

Där fick man för att man trodde att man hade hittat en bra lösning på foder. 

3 nät, 3 hästar, bra med plats så att alla hästar får plats under tak om de vill äta. 

Trodde jag ja.... tack Glorih igen, för att du gör mitt liv lätt och smidigt.

Bygger jag en stor höhäck ska ni se att hon ockuperar den också. Och de 3 näten under tak. 

Samtidigt.

Det ska inte vara enkelt att vara ägare till en gravid vit Mulle Mustang.

Young, but I´m not that bold

Blev en vaknatt i stallet inatt pga stormen Simone.
Nåväl, vår storm i Östergötland var inte långa vägar så jobbigt som den var i södra Sverige men tillräckligt för att ta in alla hästar.
Har bara en lösdrift än så länge även om stallet är i full färd med att renoveras och jag testade att först ha dem ute i lilla hagen utanför stallet där vi har deras ligghall, men när det började blåsa upp desto mer vid midnatt och strömmen gick så tog vi in dem.
Det blev för livat i hagen helt enkelt.
Bor man med såhär mycket skog runtom som vi har och totalt beckmörker så vill man inte att några hästar ska försvinna ut från hagen....
Man upptäcker hur liten man är när man står där mitt ute i hagen och alla lysen på gården släcks. Det är så mörkt att du inte ens kan se handen framför dig fast du står på din egen tomt...
Hur som, så fick vi in hästarna.
Grathea har paxat spiltan sedan länge. Hon gillar att stå där och äta sitt hö. De andra två bands upp på gången med hö mellan dem och jag hamnade under ett vintertäcke på en soffa som vi har i stallet. Olle var gullig och kom ut med allt från thé till kakor och popcorn.
Vi tog oss igenom det och idag är det bättre väder även om det regnar och blåser en del.

Vad händer annars då?
Grathea har blivit helklippt. Dumt kan man tycka, att helklippa en 4 åring och inte ens ett enda ridhus i sikte, men eftersom hon tycker att det är lite obehagligt att bli klippt och erfarenheten jag fått efter de åren jag haft ihop med henne, så har jag lärt mig att ju mer hon utsätts för saker hon ogillar, ju bättre går det.
Så helklippt fick det bli. Att ha med helklippta hästar i all skötsel att göra är inget negativt alls. Lätt och smidigt.
Mor och far har varit på Gekås och fyndat ett Amigotäcke åt henne så det blir toppen.


Jag har varit och fått min Atlaskota behandlad. Vet inte om det kommer att hjälpa ännu men eftersom allting annat tar sådan tid och jag vill ha resultat gärna nyss så blir det nu som så att jag provar mig fram. Fått tillbaka resultatet på magnetröntgen efter att behövt jaga efter det själv, och det är skönt att cystor etc är uteslutna.

- Well, I'm bored

Don´t you think that it´s boring how people talk?

Lorde- Tennis Court

Det pretentiösa i det opretentiösa

Ett faktum som många är medvetna om är att man inte är rik eller förmögen på något sätt som sjukskriven.
De små mynten vänds och vrids på för att djurens standard inte ska sjunka,  och att den egna standarden sjunker kanske desto mer är ett mindre problem när det är lite krisigt.
Så länge de fyrbenta och fjäderbeklädda inte märker något av det så är det helt ok för mig.
Man får lära sig trolla lite. Koka soppa på en spik.
En älskad sadel kan förvandlas till pengar som gått plexiglas till fönstren i stallet för att hästsäkra där inne, och kan dessutom bidra till lite mer renovering av det gamla kostallet som förhoppningsvis ska bli ett supertrevligt litet stall sådär lagom stort för 3 hästar. Myrsteg framåt.
Det blir inte flashigt på något sätt men funktionellt och mysigt. Det räcker för mig.

Helt off topic men ändå på samma linje:
Jag har ju grava svårigheter att ta in information så det här med allt runtomkring, alla regler, villkor och vilka papper som ska vart, blandat med  remisser hit och dit. Har fått nya tider för nya undersökningar nu i alla fall. Tider i November. Det går snabbt nu i svenska sjukvård. Har bara tagit minst 2 år och ta sig hit, och en sjukskrivning sedan maj månad i år....
 Det har nu gått 14 dagar sedan min magnetröntgen av huvud utan att fått reda på resultatet från den( skulle ta max 10 dgr sa de)  så jag antar att jag inte har en hjärntumör i alla fall. Då borde de ha hört av sig tidigare säger min uteslutningsmetod.
 It´s something!
Jag kan i alla fall sammanfatta alla dessa papper som ska hit och dit ( försäkriningskassan, arbetsgivare och hej och hå) med att jag har noll koll, känner mig ovanligt korkad, och känner efter att ha gått och skrotat hemma så pass länge som jag nu gjort så borde jag vara fullblodsproffs på vart alla papper ska. Men som sagt var: Så ser verkligheten sannerligen inte ut.
Japp, jag borde vara sjukskriven för att vara sjukskriven.
Det är uppenbarligen för mycket ansvar och hög nivå för mig att vara det.
Jag fattar verkligen inte.
Pyskbrytet nära.
Hej!

Hunden åt upp mina softshellridbyxor

 Som rubriken skvallrar om så åt Svea upp mina softshell-ridbyxor i ett kort obevakat ögonblick så nu är jag utan mina höst och vinterfavoriter. Dessa är köpta på Gekås för två år sedan och var något av ett fynd....
Tänkte att ett per nya kan inte vara så klurigt att hitta, och visst finns det...men är det inte fel färg så är de hysteriskt dyra ( nej jag köper inte ett par ridbyxor för 2 lakan ).
Vart hittar jag ett par vettiga? Sett att Mountainhorse har en modell men har även läst att de är ostretchiga  och ostretchigt går bort. De måste vara helskodda.

Jakten fortsätter!

Annars så har Grathea börjat sättas igång igen och det är kul att vara i sadeln igen.

I vårt trasdocksgäng

Det är lite ehm... matfattigt.. att blogga just nu när det inte händer så mycket rent träningsmässigt men försöker komma med en liten rapport lite då och då.
Grathea har träffat osteopaten och fått rumpan tillrättalagd.
Jocke sa precis som vi också var säkra på att det är en typiskt traumaskada. Men nu är det tillrättalagt. VI kommer behöva åka tillbaka och lägga om det igen men det är helt klart mycket bättre. Stor skillnad efteråt på rörelser, tack och lov!
Träffat vår veterinären också och konstaterat att nu kör vi igång igen.
Känns alltid lite läskigt med igångsättningar tycker jag...ibland känns det som man hellre hade velat ställa in hästen i ett förråd och damma av den någon gång när det blivit bättre tider!
Brukar alltid innan den där första ridturen, den där första veckan, gå runt med ihopkrullade tår och tänka "Hur gör jag det bäst?" , " Vad är den här hästens svagheter och styrkor?", " Vart ska jag lägga ribban?", "Vad är bästa tillväga gångsättet?".
 Hela analysen brukar lugna ner sig bara jag är igång. När jag är igång kommer också självförtroendet.

Själv så ska jag på magnetröntgen nu på torsdag. Ska bli skönt att få det avklarat.
Himla tjat om mina läkartider, men det är bara dem jag ständigt går och väntar på. En evig nerräkning.
Tusen tankar. Vad händer om det är en hjärntumör? Vad händer om det inte är en hjärntumör eller något tydligt? På något märkligt sätt skulle det nästan vara lite skönt om det var något tydligt knas.
En befrielse att sluta behöva slussas runt bland olika avdelningar och läkare och aldrig få några svar mer än att något är knasigt. Och behöva vänta.
Det är banne mig enklare att åka med ett djur till en veterinär och få klarhet i vad som är tokigt.

Reload

Man kan säga mycket om år 2013 och för min del har det varit en pers.
Om man fixar ett sådant här år så fixar man nog det mesta.
På gården bor det ett gäng konvalescenter, mig inkulderad.
Glorih har ju sin gamla skada som kommer behöva massor av tid för att läka, om den ens kommer att läka dvs. Det var på grund av den jag valde att betäcka henne i år.
Grathea har fått ett eget pling-kort till kliniken. Hon  har gått omkull med buller och bång och är både vind och skev över korset och bakknäna har tagit stryk av den skeva belastningen så vi har tagit det osäkra för det säkra och har koll på henne, och har behandlat det akuta läget, och inom kort ska hon träffa osteopaten Joakim Mossenberg.
Min pojke Garzon Gilfi är mina flickors sällskapshäst och min local Hero med stort H. Han har en tämligen kravlös vardag. Hans uppgift är att göra oss flickor glada och jag tycker att han sköter sitt jobb mycket bra. Han fungerade inte på galoppen pga patellaproblem och hans konvalescens går ut på skritt. Massor av skritt. Powerwalkning för att stärka och bygga om och målet är att se om det kommer att bli bättre med styrka.
Han är ingen tävlingshäst så ni kan andas ut. Bara min "Himmelen från vänta"-häst.

Jag  själv väntar fortfarande på magnetröntgen av huvud och på mer utredningar. Värst är all denna väntan... Känns så sjukt ineffektivt. Som att man gärna kastar bort min tid på ingenting, som att den inte är någonting värd.

Här kämpas det med att se det bra i allt, även i det lilla, som känns motsträvigt och motvind.

Jag saknar långa galopper, att åka på träningar, att få den där kicken av ett bra träningspass och känna lukten av en svettig häst.

Har du en  fräsch och träningsglad häst till övers, för ett ev senare köp?
Hör av dig. Jag vet inte alls hur min hästsituation utvecklas och vill gärna vara steget före och behöver verkligen något att se fram emot.
Skicka ett mejl vet jag då jag är svår att nå via telefon pga dålig mottagning (bra träningsmöjligheter ger andra nackdelar): c_theander@hotmail.com

Kom höst,kom!

Hösten är min absoluta favorit årstiden. Jag älskar de där klara kyliga mornarna, se lite dimma ovanför gärderna, naturens färger och... så börjar den ordentliga försäsongsträningen.

Även om det inte blivit någon riktig säsong för oss i år så går jag runt med någon sorts inre stress under tiden det är säsong. Någon sorts omedveten vilja att hela tiden vilja vara startklar även om jag, de facto, vet att jag inte är det... men känslan finns där.

När hösten kommer, kommer också den ro jag längtar efter och kan bara fokusera på träningen. Utvärdera,utveckla och planera.

Älskar att med kylan kommer också rutinerna. Invertera utrustningen. Se över regnkläderna och reflexerna som man förträngt att man kan behöva under sommaren och allt annat som man glömt att det måste funka. Typ pannlampa. Jag köpte ju en ny pannlampa i vintras då min gamla trotjänare till Silva-lampa började ge upp och var jättegnällig och petig när jag skulle köpa en ny. Jag ville inte ha massa sladdar och tunga batterier som jag är tvungen att ha med mig i midjeväska. Jag ville ha hel och halvljus och kunna se bra och tydligt. Såklart. Låter inte som mycket begärt men när man börjar kolla på de mindre och smidiga pannlamporna så visade sig det här med ljusets räckvidd var lite si och så med.

Svärfar som driver jakt och friluftsbutik med ett förslag. Fick låna hem och testa, och det blev just en sådan lampa som han föreslog i slutänden. En Conviso Pro350. 

Jag är jättenöjd!

Snart får jag hämta hem min Glorih med en bebis i magen!

Efter lite bök ( det måste vara lite bökigt ) så verkar Glorih äntligen släppa till och har blivit betäckt med Gimmick. Hon ska betäckas några ggr till innan jag får hämta hem henne, och så får vi hålla tummarna att det tar sig och blir bra!

Har tidigare sagt att det nog blir en fux men den chansen är ju minimal, om man tänker efter lite och ser vad som finns rent genetiskt hos sto och hingst. Brun eller skimmel blir avkomman. Jag gråter inte över det!
Annars så älskar jag ju pannluggar...långa och svepande ska de vara. Jag har tre hästar och ingen har direkt ett tagelsvall att skryta med, så det vore ju kul om Glorihs avkomma fick ett rejält burr!

Hon är väldigt saknad min tjej.

Hon är sig själv igen!

Lilla Svea är sig själv igen och det är så skönt. Hon kommer inte få några men av olyckan, mer än att hon hyser lite agg mot hästarna och drar sig inte för att skälla ut dem när de" bär sig åt" i hagen och tror att de ska få springa runt och göra som de vill. Jag är nöjd så länge hon hyser så pass mycket agg mot hästarna att hon håller sig på rätt sida staketet, dvs den sidan hästarna INTE är på.

Hönsen har kommit till gården förresten, och vi har fått våra första två ägg. Olle har slitit hårt med hönsgården och hönshuset och det har blivit jättefint och jag förstår att hönsen trivs.


Annars så är livet lite som vanligt. Hästarna har fått nya skor och vi njuter de fina dagarna och står ut de dagarna när vädret är sämre. Mår sådär av lågtryck och blir mer yrslig och trött de dagarna och den här veckan har Liza varit här och hälsat på. Mycket prat om träning och utrustning piggar upp och kaffe i små söta koppar är bra för själen och obligatoriskt när man är sjukskriven har min läkare sagt.
 "Kaffe i trädgården ordinerar jag". Sagt och gjort!

Morgonmys med Garzon och Grathea 

Lilla Svea tränar följa och är mer vild än tam igen.

Nu är hon hemma...

Vi fick hämta hem älskade lilla Svea idag.
Tack och lov!
Hon är dock väldigt ledsen, piper,gnyr, ylar och gråter trots morfinplåster :`( Hon har väldigt ont och allt är misär just nu i hennes värld.

Blä vad hjärtat gråter när man inte kan göra något åt det....

Man ligger inte på +sidan om man heter Grathea i dessa dagar

Igår flög hon på min lilla valp, som olyckligt, hamnat inne i hagen vilket nu resulterat i att nu ligger lilla älskade Svea inlagd på Valla djurklinik.
Blödning i en lunga, bråck på diafragman, otroligt blåslagen men har mirakulöst inget brutet.
Ligger med dropp som ska minska trycket i hjärnan då hon fått en rejäl smäll över huvudet och igår när vi åkte hem hade vi en diagnos med 50% chans att hon skulle bli ok igen.
De sa att det kunde gå åt båda hållen, och att de inte skulle bli förvånade över något håll.

Tack och lov ringde de från kliniken, på nattsidan och berättade att hon såg betydligt piggare ut av behandlingen hon får och höll på att riva stället (that´s my girl!), men man ska inte ropa hej före 36h som det tar för att ha koll på eventuell hjärnskada.
Att åka hem från en veterinärklinik utan hund är något som jag inte ens önskar min värsta fiende.
Fy fan säger jag bara. Hon MÅSTE bli bra igen.
Älskade lilla röda.

Sovit rätt ok inatt efter det samtalet ändå...men det första jag ser när jag reser mig upp från sängen och tittar ut mot hästhagen, är att den är sprängd i slussen mellan första hagen och den stora andra. Det är ju väldigt dumt att ta vägen genom hålet när man kan spränga sidan,där det inte är öppet, inte sant?
Stolparna låg som plockepinn i hagen och tråden utdragen låååångt in i den.
Bara ta på sig OnePiecen och knata ut och samla ihop allting och visitera hästarna.
Grathea har lite småsår och har slagit på ett gammalt överben och blödde en del, så nu är hon omplåstrad.
Tyckte oändligt synd om sig själv.

Garzon helt ok.


Håll tummarna.

Det gäller att vara lite smartare hela tiden..

Bra väder idag. Ända tills jag gick till stallet det vill säga.Hällregn. Monsunregn. Hysteriskt regnande!
Utmärkt tillfälle att ta i akt för att överlista min 4 åring,  genom att utnyttja det faktum att hon var dyngsur.
Grathea är en Houdini.
Hon vill alltid vara med och blir vansinnig när hon blir ensam i hagen.
Många grindar har hon sprängt i sina dagar. Många eltrådar är forcerade.

Med en häst som vägrar vara ensam i hagen blir man låst och jag gillar inte att vara låst. Alls.

Vad gör man då?
 Jo... men ser till att det är bra kräm i tråden, tackar vädergudarna för det utmärkta tillfället att träna "ensamhetsträning" och plocka ur den rara valacken och klä på honom hans tömkörningsutrustning.
ÄNTLIGEN hans tur.
Och sedan bara traska därifrån med honom i tömmarna.
Efter att ha sett till att samtliga 3 grindar är ordentligt stängda, det vill säga.
Hon tjoade och skrek en del, lite löpande hörde jag allt, men sedan blev det lugnt.
Hörde inget mer i alla fall och när vi kom tillbaka efter mitt och Garzons lilla pass, så stog hon mitt i hagen, på gott avstånd från den "sprakande" eltråden.
Lite taskig kände jag mig allt, men hellre att hästen fått sig en rejäl kyss av eltråden och håller sig inne än springer ner sig i ett kärr eller blir påkörd av en långtradare.
Tough Love.



Min tappre Gilfi gjorde ett bra pass i tömmarna idag förresten, så det är inte bara Grathea som fick träna denna dag :)

Annars så har jag hittat en vädligt trevlig liten runda som jag tänkte rida någon dag. Idag var det bara lillebrors bil som fick stå till tjänst under den, men den ska bli kul att testa. Tippar på att den blir ca:1,7 mil men får mäta upp den mer ordentligt med GPSen när jag rider den.
Det är spännande med nya ridvägar!

Glad Midsommar!

Ny tid hos Neurologen!

Jag är så glad så glad!

Men....
I och med att jag har haft mycket tid att bara vara, så har en del saker slagit mig under den här resans gång.
En sak som varit väldigt tydlig sedan jag blev sjuk, är att jag har blivit omyndighetsförklarad av folk.
Att det plötsligt blev andra människors rättighet att sätta sig över mig, genom att folk är blixtsnabba med att berätta för mig vad jag ska ha för ambitioner,vad som är rimligt, vad jag ska vilja, vad jag inte orkar med, att jag minsann inte orkar ha djuren hemma, att jag är utbränd, berättar för mig hur jag mår and so on.
Alla är plötsligt speciallister på vad som är fel på mig.
Och har såklart de bästa av de bästa råden på hur jag ska bli bra.

Lägg av!

Jag är en väldigt viljestark människa, ambitiös och har en jäkla massa jäklar anamma.
Jag vill, kan , och ska göra saker med mitt liv. Jag kan leva MITT liv väldigt bra helt på egen hand. Jag lovar.

Att jag är sjuk är en sak, men det säger absolut ingenting om vem jag är, vad jag vill, vad jag drömmer om, vart jag är påväg. Jag äger dessa känslor helt själv. Lägg krutet på era egna istället.

Bortskämda?

Besvikelsen som uppstod, när de släpptes ut i nya hagen ....

och upptäckte sina grannar:

Man kan inte få allt....

Hagen har gräs och kuperad i alla fall och grannarna till trots, så är det en toppenhage. 

Olle har gjort ett hästjobb med att få till den och den blev toppen, verkligen!

Nu är det så att båda har gått bredvid kor under hela tiden de stått i vårt gamla stall. De är dock brunvita Hereford. Klassisk köttras. 

Dessa nya grann-kor är ju i lite blandad färgupplaga som ni kan se, och kanske är det just den blandade kompotten som stör arabernas estetiska öga?

Annars så ställdes min efterlängtade tid hos neurologen in när jag var påväg dit så nu är det väntan igen som gäller. Segt? Oh yes baby.

Regnet öser ner..Äntligen!

Äntligen öser regnet ner här...Tråkigt kan tyckas men ICKE! Min lilla hage utanför stallet behöver regn. Massor av regn till och med för att repa sig lite efter hästarna gått hårt på den. Hage Nr 2 är på G.
Fantastiska Olle sliter hårt och med hjälp av lite vänner så verkar den komma i ordning nu redan till helgen. Stor och kuperad. Woop!

Annars så kan jag säga att ha en valp i huset är en hel del passande om man säger så. Hon går just nu under arbetsnamnet The Red Destructor. Mycket hund i ullig och gulligt format. Man har mycket gratis från hästförnuftet när det kommer till hundförnuftet, så än så länge flyter det mesta på.
 Men... man kan ge sig fan på att det blir en liten kiss inomhus om man själv tror att man ska hinna smita in på toaletten i tre sekunder trots att man nyss varit ute på lilla kissrundan!
Hade jag vetat att det är såhär kul med hund hade jag haft en för läääänge sedan!

Annars då? Fick en liten rapport av Anne Karlsson igår om min saknade Glorih. Hon har det bra och sköter sig och nästa år hoppas vi på en Gimmick-unge.
Jag är ju väldigt svag för Gimmick-barnen och avgudar tex Skywalker (årest SM-2a by the way ;) ) och har såhär långt gillat samtliga Gimmick-avkommor som jag träffat.
Både Anne och jag hoppas på ett stoföl såklart för att det vore kul om det blev just ett sto med både Gomir och Gimmick i stammen. Bara att hålla tummarna ;)

Så kan det gå!

Haha, fick ju bråttom att beställa hem en terrängkarta och klickade hem en i all hast  och  igår kom den och...tror ni inte att jag bor typ mitt mellan två olika kartor? Det betyder att jag måste köpa ytterligare en karta för att ha koll på de närmsta milen runt vår gård. Jag hade ju kunnat kolla upp detta lite smidigt när jag beställde min karta men har man bråttom så har man...
Epic fail ;)

Annars så händer inte så mycket här. Sverigeleden är lite av en besvikelse. Väldigt överväxt och sank. Tur att man har en 4åring som bara matar sig fram i skogen och inte bekymrar sig över underlag etc.

Snart så

Herr Gilfi och Grathea kollar läget

Nu sitter jag och njuter av en kopp kaffe efter att ha varit ute och gått en promenad med vår älskade lilla Tollar-valp Svea. Hälsat på hästarna som stog och hummade åt oss vid grinden mot vår trädgård, innan vi gick in, och livet är helt ok, känns det som.

Eller... det känns som att livet är på rätt väg i alla fall.

Jag har äntligen fått en tid hos neurologen så denna vecka kommer vara en oändligt lång väntan fram tills den tiden. Känns väldigt skönt att det äntligen händer saker i alla fall!

I helgen har familjen som äger gården vi hyr, städat ur nästan hela stallet. De har gjort ett hästjobb ( haha ) och nu är den nästan helt klart. Nästa helg ska det plockas ur tegelpannor och tegel samt lite virke och sedan är det klart för att börja renoveras. 2 containrar blev det med skräp!

Olle fyndade lite grejjer i allt skräp så som lite kaffekoppar i Jenny-modell från Rörstrand till mig som är vansinnigt svag för retrogrejjer och Rörstrandprodukter , några mjölkkannor som ska stå på vår dekorations-mjölkkannapall/gårdsskylt och ett gäng små vaser som vi ska ha på våra bord när vi har midsommarfest här.
Perfekt!

Smygupptäcker ridvägarna här i krokarna men skulle vilja ha en Gröna kartan eller Terrängkartan som den nuförtiden heter.Den är beställd men har ännu inte kommit.
Det är vackert vackert vackert här!

***

Det här är Svea förresten:

En ulv i fårakläder ;)

En Tollare " är bland de vildaste man kan få på fyra ben,skulle jag vilja spontant vilja uttrycka det...Tanken när man faller för den röda,lilla söta hunden är att man får en ullig,gullig hund för kel och sällskap. Inget kan vara mer fel..."
Tro mig. Svea är snart 9 veckor gammal och jag är innerligt tacksam över att vi är två som hjälps åt med uppsikt och uppfostran för det gäller att ha ögon i nacken och hela tiden vara med. Vara rolig och sträng exakt när det behövs. Att hela tiden vara påhittigare än hunden, att vara den som först kommer på lekarna och inte hon och passa på att vila och mysa när vi är inomhus.
Svea är en typisk tollare. Men en gnutta extra vilja.
Hon är fantastisk.

Här kan ni läsa mer om rasen förresten:

http://www.hundpunkten.se/hundras/tollare__r361.aspx

http://www.tollarklubben.se/index-swe-1024.htm

Börjar ÄNTLIGEN dra ihop sig

Det börjar äntligen dra ihop sig till att plocka hem hästarna.
Ska bli så skönt att ha dem hemma för nu den senaste tiden så har ett av Garzons ögon bråkat med oss, och krävt mer vård än en gång om dagen och vi har ca:10mil tur och retur varje dag till stallet som det ser ut just nu så det har tärt lite...
Det har funkat enbart tack vare mina otroligt snälla stallkamrater som hjälpt till att tvätta hans öga och smörjt in det när jag inte kunnat göra det. STORT TACK. Ni är fantatsiska!
Idag ser ögat ok ut, men att ha hästarna hemma underlättar i princip all vård som behövs lite extra för min del.

Finns i och för sig  MASSOR mer att göra på gården. Stallet invändigt ser ut som en bomb har slagit ner, men det finns ljus i mörkret då det nästa helg eller helgen därpå, så kommer familjen som äger stallet, ta hit en container och ska sätta igång att röjja ur det.
Just nu kan jag knappt ens fantisera om hur det ska bli när det blir klart. Det är så mycket grejjer!
Vårt hus och stallet har stått tomt sedan 70-talet och stallet har använts som ett stort förråd sedan dess så ni kan ju föreställa er om hur det ser ut där inne...
Kortsiktig lösning är att jag städat rent och spärrat av de större delarna i stallet så att mitten-stallgången är ren och safe så att jag kan ha någonstans att ställa upp hästen och  tex sadla och tränsa där.
 Kortsiktigt men funktionellt!
Jag längtar tills det är klart, som sagt var, där inne. Ujujuj!

Annars så kommer de ha tillgång till vindskydd och ett kryp-in i hagen. Kryp-inet  är som en stor box( Har varit ett vedförråd förr i tiden) så det lär ju inte gå någon nöd på dem.
Ska bli spännande och se hur många småsår jag kommer att ha att rengöra innan de inser att de inte står på Östgötaslätten längre utan i en mer snarlik Smålandsnatur med stenar i mängder och bäckar and so on.... Men för sjutton. Blir lite Darwin över det hela. Tror man att man kan bränna på i en 100km/h galopp  i denna typ av hage så skulle man nog i alla fall inte hålla som en häst i distansträning.
Lite kargt sett sådär. Men så korkade kan de ju inte vara? Eller?

Man måste ha någon sorts självbevarelsedrift kan jag tycka...

Ska köpa nya kyl-skydd...

Och har klämt och känt på säkert hundra olika modeller.
Vilka gillar folk?

Föredras sådana som skall förvaras i frysen eller ska jag backa för risken av frostskador?
Upplever de modeller som man kyler med hjälp av vatten snabbt värms upp av hästens temperatur,fördelen är dock att man slipper tänka på frostskador.
Horseweres Icevibe skydd känns som en innefluga mest, och var inte så imponerad när jag klämde och kände på dem. Passformen får stort plus av mig dock men känns lite fjösiga?

Bequins ser ju bra ut men kostar därefter och så måste man ju passa de där 15 minuterna pga frostskaderrisken.

Så...risken att kyla för lite med "kalltvattenskydden" eller kyla för mycket med "frysskydden".

Vattenkyla med slang är ju bäst men svårt när man inte har spolspilta iordning plus att med skydd törs man lämna hästen 2 sek iaf utan uppsyn.

Nu har Glorih åkt på betäckning

Och det är så tomt hemma utan henne.
Hon skulle ju åkte redan förra helgen men allt blev så stressigt då hon plötsligt började, för min del, oplanerat brunsta. Enligt mina beräkningar så blev hon 5dgr tidigt, kanske pga värmen och att samtliga ston på gården började brunsta typ samtidigt, eller så har jag totalt räknat fel. Hur som så fick hon åka nu redan denna helg för att det INTE ska bli stressigt vid nästa brunst. Så nästa år hoppas jag på en Maj-unge. Det får gärna bli en fux med mycket tagel, men jag är inte kräsen.Vad som helst undan den hästen skulle göra mig lycklig.
Känns tryggt att hon kommer få bästa möjliga omvårdnad och såg nöjd och glad ut när vi åkte.

Lite overkligt känns allt dock. Ska jag ta fram ett föl? Se där! En punkt som kommer kunna strykas från min "Bucket list"

Grathea

Lite tjockis,men snart är minivilan slut igen;) Och i dagsläget är hon nyfriserad.

Världens bästa Tinna är fotograf. Paparazzi!

Det artar sig!

Vi har ju flyttat till gården nu, och förberedelserna pågår för fullt för att kunna ta hem våra älskade hästar och övriga djur så som våra efterlängtade höns. Här kommer det en liten bildserie:

Vår vän Robert hjälper till att dika ur i hagen

Pappa har hjälpt oss att fixa utebelysningen på stallet, liksom väl fungerande el till hagarna.Hjärtat på väggen har vi fått i inflyttningspresent av Joar och familj :)

 Guldkant på vardagen: Dricka kaffe i trädgården!

I väntan på vår egen hund får vi vara hundvakt ibland. Vi har sådan otur så det föds bara mängder av hanar och inga tikar och det är en liten Tollar-tik vi vill ha!

 Några av våra bokade höns...de pyttesmå! Det är korsningshöns mellan Kindahöns och någonting mer som jag nu naturligtvis inte kommer ihåg nu.Svårt att få tag på rena Kindahöns men dessa är trevliga och ruvar bra så det blir toppen!

Det är väldigt vackert här....

Här är den första bilden på den nygjorda hagen som Olle och pappa hjälpte mig att göra. 

Och fina fina köksgruppen som nu är vitmålade. Stort tack Farmor och farfar!

Nu skiter jag i det här och...

....detta innebär att Glorih åker nästa helg på betäckning.
Inget ont som inte för något gott med sig, och jag behöver något roligt att se fram emot.
En fölis slår ju inget!

2013.. året som inte blev riktigt som det var tänkt

Alla har sådana här mellanår..jag vet. Det viktiga är bara att veta vad man ska göra av det.
Mitt år har börjat med sjukdom för min egen del och, äntligen, såhär några månader in i året  så börjar saker och ting reda ut sig. Äntligen börjar det hända lite grejjer.
 Det är en stor prövning för min del då jag har höga ambitioner, massor av vilja och en stor portion envishet och när kroppen inte fungerar bättre än en rostig gammal Ford, så blir det en viss friktion mellan kropp och själ.
Detta har medfört att i dagsläget hålls enbart Grathea igång i ridning och hon utvecklas fint. Kan inte säga det nog: Hon är vansinnigt trevlig att rida. Tänk att hon är 4 år i år!
Garzon har jag backat i träning och tömkör enbart för tillfället, för oss bådas skull. Jag får komma ut lite i skogen, tycker det är roligt att tömköra och Garzon mår sannerligen inte dåligt av att bygga överlinje, and so on, utan ryttare på ryggen. Han är min rara älskade spillevink och jag älskar att han ser lika glad ut över att se mig som jag känner mig när jag ser honom. Han är för härlig när han hummar som hälsning när man kommer.
Glorih går bara runt och skrotar i en hage just nu pga en skada som envist vägrar ge med sig.

Ibland tänker jag att allting händer med en mening och på något vis är det lite befriande att Glorih inte är redo för en tävlingssäsong i år. Jag hade gråtit floder om hon var tävlingsklar, men inte jag...
Nu är vi ju båda under rehab, så vi två duracellkaniner för stötta varandra i vår ovant lugna vardag.


Jag bor nu mera ute på  vår gård och det är så vackert här att jag ibland tappar andan.
 Det är tyst och fridfullt och naturen är helt fantastisk. Katter och kaniner bor här redan och vi väntar tålmodigt på att en valp ska bli en ny familjemedlem och jag längtar efter att ta hem hästarna.
Att ha hästarna hemma hade varit pricken över i-et. Jag kommer att se dem från både sovrumsfönstret och köket och det finns nog ingen annan syn som hade gjort mig mer rofylld.

A moment, a love, a dream. Stay there!

 Det här inlägget kommer jag att tillägna en väldigt kär vän och tillika själslig lillasyster.
Jag är så stolt över henne att jag kan spricka.

- Hon är en av mina stora inspirationskällor - 

My är hennes namn och jag har under så många år sett henne växa.
Både som människa och som ryttare.
Sett henne försvinna i horisonten på en alldeles för stor kallblodstravare för en liten tandpetare till unge som hon.
Sett henne stå med huvudet högt under ponnyåren, när många idiotförklarade henne och hennes fantastiska föräldrar, när det blev en 4årig D-ponny istället för en äldre läromästare, då denne helt enkelt passade henne bättre.
Följt hennes tävlingsresultat genom åren och sett henne ge sig an helt galna uppgifter.
Sett henne lotsa runt ehm...väldigt elektriska hästar som inte gett någonting gratis alls.
Sett henne tackla avundsjuka och missunnsamhet från andra, på ett helt briljant sätt.

Hon är en sådan person som när något inte gått som hon tänkt så har hon direkt satt sig ner och funderat på vad som gått fel och varför och vad hon kan göra bättre. Inget gräva ner sig, bara fokus på det som gått bra och vad som kan göras bättre. Det är STORT i mina ögon. Jag personligen har så svårt att inte gräva ner mig när något gått åt skogen och har så mycket att lära av henne.

Jag har stått bredvid och sett henne falla hårt och sett henne resa sig upp, höja huvudet igen och gå vidare.
Hon har alltid trott stenhårt på sina drömmar och hon har slitit för dem.
 Jag har sett vad hon offrat för att nå dit hon vill, och jag kan inte annat än att beundra hennes beslutsamhet.




Det enda som jag inte gillar med henne just nu är att hon är så förfärligt långt bort.
Även om hon nu är i England och är liiiiite närmare än Florida så är det lite för långt bort i min smak ;)
Jag längtar förfärligt efter henne!

Jag vinner alltid i längden...

Se där... Efter lite tålamod och tusen gånger himlande ögon från mitt håll så har Grathea och Garzon blivit såta vänner.
De har aldrig någonsin haft några "hard feelings" för varandra. Aldrig.
De lovar att de alltid varit nära vänner, nästan så att man kan kalla dem BFF. Typ..
Nåja, ett och annat tjuvnyp får väl Herr Gilfi i rumpan av Grathea men det ska han väl ha för att veta sin plats? Inte sant? Helt rättvist. Absolut. ( Det är här jag spontant himlar med ögonen igen)

Handhäst-premiären är nu i alla fall avklarad för Gratheas del, inte som handhäst utan som den hästen som rids när vi har handhäst med oss. Många visade tvivel ( inga namn nämnda..) och tyckte en aning synd om Garzon som skulle vara tvungen att gå bredvid min, vad ska man säga...speciella...unga sto som har åsikter om det mesta, och kanske kände jag ett visst uns av skepsis själv, MEN! det vet inte om tricket.
Det stora tricket....Hemligheten. Grathea är sällan sur på tur.
Hon tycker ofta att det är väldigt roligt att vara ute på tur, även om hon ibland envisas med att frysa fast på stället för att studera stenar eller andra främmande saker som man tydligen väldigt sällan ser i tex hagen.
Saker så som löv,folk eller kanske träd, och dessa måste självklart väldigt noga och observant inspekteras och funderas över och för att inte tala om det allmänna filosoferandet över meningen med livet.
Viktiga saker må ni tro! Ska INTE förminskas!
Det finns inget som är så trendigt som mindfulness och Grathea tar detta på stort allvar. Medveten närvaro. Det ni!
 Här med får ni inte gå runt och tro att Grathea är en långsam såsare som drar fötterna efter sig när hon inte ser ut som att hon ska äta upp folk och fä, med hull och hår.  Nej, hon är en ärtig dam med skinn på näsan och vet vad hon vill, ambitiös och gillar att ta i.  Och hon är vansinnigt rolig att rida.
Jag är alltid glad efter en ridtur på henne. Hon är en tiger!
Hur som gick handhäst-premiären galant efter liten diskussion i början om vem som styrde skutan, och som ni vet så är jag den envisaste av oss, Grathea den näst envisaste av oss och Garzon är den absolut snällaste av oss så resten löste sig bara.

Jag har ju äran att ha smygande fotograferf/filmare i stallet så man vet ALDRIG när man fastnar i någon form av dessa medier och här har en av dessa smygfilmat mig och Grathea under en av våra turer, sista snutten, innan vi är hemma på gården igen

http://www.youtube.com/watch?v=HKvGW5oau9Q

Vansinnet fortsätter

Grathea är fortfarande vansinnig över att behöva gå i samma hage som Garzon, men avståndet mellan mina två hästar minskar. Gratheas tidigare accepterande avstånd på 200-150m mellan henne och min pojke har nu minskat till ca:50m så det tar sig. Långsamt. Men det tar sig. It´s something!

Glorihs osteopatmöte gick bra. Han gillade henne och gav mig lite tips som jag kommer använda mig av när hon sätts igång. Inga överraskningar rent fysiskt och inget återbesök till honom behövs, så det var kul att höra!
Han blev glad när han hörde att jag använde mig av den eminente hovslagaren Martin Langner
 ( www.horsetec.se ) och sa att jag bara behöver berätta om hennes typ av skada så anpassar han skoningen efter det. Det är bra att ha ett vettigt team runt sig! Jag är så tacksam!

Nu skulle jag vilja ta Garzon till osteopaten Jocke också.
Tror att han skulle kunna göra underverk med honom!
Jocke var en sådan där duktig hästmänniska som man liksom vill stanna hos. Typ: "Hej, flytta in på vår gård och pilla på mina hästar varje dag så att jag vet att de alltid är fräscha och glada och nöjda med sitt liv så att jag inte missar något!". Han må vara trevlig men han är nog kanske inte så pepp på det, men drömma kan man väl? :)

Idag blir det nya skor på dem alla!
Blivit lite senare än vad jag normalt sett har men min hovis har blivit pappa så liiite slack på hovslagartider är väl ok i sådana tider ;)

Could it be any better than this?

Jag litar till 100% på den här hästen. 

Hjärtat.

Strålande sol! ( Äntligen!)

Sitter just nu och dricker kaffe och ser hur solen strålar utanför fönstret.
Det har varit några fantasiska dagar här i Storskogen, med strålande solsken men bitande kyla.
Tyvärr så har våra två travare i stallet flyttat över helgen så lite tomt har det blivit med både människor och hästar som saknas och jag kan lova er att den som saknar sin travarkompis mest är Garzon...
I och med dennes flytt blev Grathea flyttad till hans hage i och med att om en månad kommer alla mina hästar ändå gå i samma hage på grund av vår flytt till egna gården och tyvärr så är ingen av dem speciellt nöjd med situationen...
Grathea är vansinnig över att inte få gå ihop med stona, och Garzon undrar vad han har gjort för att förtjäna att gå ihop med den där arga arabflickan med såå kort stubin...
Nåja...det blir bättre när väl Glorih får komma ut och gå ihop med dem och få lite fason igen på den där lilla arga.
Misstänker att Grathea kommer att uppskatta rara söta Garzon betydligt mer när väl bossen kommit ut från fängelset. Mohahaha!

Idag har jag och Glorih ett besök inbokad hos klinikens osteopat och jag hoppas på att springa på min väldigt duktiga veterinär Anita för att höra med henne hur Glorihs konvalescent ska fortgå för även om hon är en ängel så en månad och mer, i tvångsvila på box gör att det kokar i öronen på henne.
Hon är en hel del att hantera under promenaderna med andra ord....Sitter just nu på snedden i soffan pga ett hovavtryck på ena skinkan som hon gav mig i fredags.
Det är tur att man har en väl tilltagen bakdel kan man väl säga, och att jag har lite självdistans och kan skratta åt eländet. Hon är blixtsnabb i fotarbetet just nu och jag hade inte en suck på att hinna se vad som komma skulle innan jag fick en fin kick på rumpan.
För att citera Olle: " Haha, man kan SE hur skon ser ut till och med!!!"
Och ja...det kan man faktiskt. 

Annars så tränar vi vidare.
Garzon är en raring som vanligt och med Grathea tränar vi vidare på med den plötsligt uppkomna istadigheten, och det blir faktiskt *peppar peppar* bättre med den sjukan väldigt snabbt.
Hon är inte dum den lilla ;)

Äntligen uppe på benen igen!

Ok..blev några dagar under isen. HELT däckad i min förkylning. Kan inte förstå att man kan sova i princip hela dygn med små uppehåll från koman för matintag och hästinsläpp.
Olle har varit supergullig hela veckan och hjälpt mig med mockning etc. Så uppskattat att bara kunna gå ut och klappa på de fyrbenta för att få en nypa luft mellan mina sov-maraton och inte känna att jag måste gå upp till stallet och mocka och bära höpåsar och allt annat som måste göras i ett stall för hästarnas välmående.

Garzon har nog tyckt att det varit lite futtigt med någon enstaka klapp på halsen av en zombie-version av hans matte, och har stått i hörnet av sin hage, närmast vårt lilla hus, och kikat uppfordrande mot vår ytterdörr i flera dagar till och från.
Mycket synd om hästen i fråga, tråkigare har han aldrig haft!
Men skam den som ger sig, idag fick han faktiskt komma ut på en tur. Lika efterlängtad av oss båda misstänker jag. Pigg och glad var han och det var så skönt att ÄNTLIGEN känna sig tillräckligt frisk för att komma ut på en ridtur.
Visst, jag hostade och rosslade och kände mig helt döende efter 5,4km men det var så värt det.
Lite helande sådär. Ordning på torpet igen kan man säga.

Vardagsliv i snordimmorna

Här är läget väldigt förkylt.

Det snörvlas, hostas och nyser i vart och vartannat hörn i stallet av oss tvåbenta som håller till där, så ensam om sitt tillstånd behöver man inte känna sig.
 Hemma så sympati-nyser till och med kattungen med mig. Det är kärlek det!

Trots detta eviga snörvlande och rosslande hålls samtliga hästar i stallet igång bra tycker jag.
Det är så himla mysigt att se hur en peppande miljö stimulerar även den mest snoriga att följa med på "en liiiten skritt kan du väl ändå haka på, kom igen nu! Det hade varit så mysigt!" och vips så är alla med!

Hur som, går Garzon från klarhet till klarhet. 

Känns starkare och gladare för varje gång man tar sig upp på honom. Han har ett hjärta av guld och gör ALLTID sitt bästa, även när det är svårt.

Grathea och jag diskuterar huruvida det är helt ok eller ej att vara istadig och helt plötsligt bara glömma bort det här med grundkommandon som hon alltid kunnat som rinande vatten, så som start och stopp. 

Stopp är hennes favorittrick just nu. Gärna mitt på en väg. 

Att bara stå där och filosofera över världens mysterier.  

Mycket spännande, men jag är den envisaste av oss två så jag vinner. Varje gång.

Summan av kardemumman så blir det bättre varje gång hon testar att slänga i ankaret. Jag börjar bli ruskigt slipad på att dra upp det igen! 

Annars är hon modig som få. 

Vi har mött trafik utan problem, sopbilar,traktorer, mötande hästekipage, and so on, på våra första egna lite längre turer ute i världen och hon sköter sig likt ett A-barn. 

På banan tränar vi vidare på grundridningen, och hon är riktigt flott faktiskt!

Igår lyckades hon dock slå i skallen och slå upp ett sår som idag är svullet och dant= rejäl bula. Inget hon dör av men hon kallas för Scareface.

Glorih står vidare i sin box för tvångsvila. 

Hon sköter sig oerhört bra i sin box. Lite stallmodig på promenaderna men hon har dispens. Står man på box 24/7 så for det spritta i benen när man är ute och går. Och det mest allvarliga hon gör är att knata på bakbenen lugnt och stillsamt lite nu och då så det är bara att hala in henne om det går över styr. Inget hopp och studs vilket jag tackar för!

Lyxar till det med ridsällskap

 Har under den senaste veckan lyckats pricka in så att jag kunnat rida en hel del av vardagspassen med sällskap med stallkamrater.Helt perfekt när man rider de två lite görnare hästarna!
 Vi är ett jättehärligt gäng i stallet som faktiskt har väldigt mysigt med varandra så som stallmöten som mer är ett kafferep och ett svepskäl till att ses över en kopp kaffe, grillar korv och självfallet både hjälper varandra med hästarna, när det kniper eller bara för att vara bussig och även rider ihop.
Kommer sakna dem MASSOR när vi flyttat till egen gård.

Just nu är det mycket träning av Garzon Gilfi och Grathea då Glorih har gått och gjort sig illa så hon och jag tar just nu inga härliga vintergalopper utan åker mer fram och tillbaka till klinik.
En stor sorg är det och jag hoppas så innerligt att det ska lösa sig. Värker i hjärtat.

Här händer allt och inget

Dagarna rullar på och jag njuter av att det känns som att dagarna blir längre tack vare att det är lite ljusare lite lite längre.
Det är så guld och lyxigt att i alla fall få en timme ljus efter att man kommit hem från jobbet vilket innebär att jag hinner rida en häst innan mörkret faller, och innan jag blir tvingad att plocka fram pannlampan för att få lite ledsyn under tiden de andra två får sin motion.

Vi är för övrigt på G att flytta till en egen gård och är lite eld och lågor över detta.


Både förfärligt härligt och fantastiskt läskigt.

Har alltid haft min häst installad hos någon annan och därmed inte haft huvudansvaret för att allt ska fungera, men nu så blir det att stå på egna ben.
Flytten blir av i Maj och innan dess så ska det göras hagar och stallet ska fixas i ordning ( just nu så är stallet ett förvaringsutrymme och fd kostall så ni vet vad jag gör på helgerna när jag inte rider....)
Ska blir jättehäftigt att få formge något precis som man vill ha det från början!
Har ni tips och trix får ni gärna skriva ner dem till mig!

Annars så ser drömmen ut som så att hönshuset ska dammas av och ett gäng Kindahöns ska köpas in till sommaren.
Valp letas det för fullt efter, då man inte kan bo mitt ute i skogen alldeles ensamma med långt till grannar utan en jycke som skvallrar om någon annans närvaro.
Kaninerna kommer att få det toppen i trädgården och är någon sugen på en kaninunge så är det bara att säga till. Mina kaniner är friska, sunda,snälla och rara och lämpar sig väl till barnfamiljer.
Av rasen Dvärgvädur och kommer att finnas med och utan lejonman.
Appropå andra hobbys...

Hästarna då? Hur kommer de att få det?
Bra kan jag säga. Träningsmöjligheterna kommer att bli helt fantastiska och naturen lovar mer kuperat än vad vi har nu att träna på.

Sådär ja! Där har ni lite av "det senaste nytt" från oss!