söndag 7 februari 2010

Denna helg alltså...




Jag är helt seriöst mör i hela kroppen.
Denna helg har varit en evig kamp mot snön, min hästtransport och dåligt humör.
Jag började gårdagen med att skotta fram min kärra...det kunde ju ha varit värre snö som tex blötsnö istället för denna torra snö som är nu, så jag var ganska nöjd och glad den första kvarten. Sedan tröttnade jag en del...men framskottad blev den.
Körde fram och fyllde på däcken med luft utanför verkstaden som är på samma gårdsplan och sedan när jag skulle backa tillbaka kärran så satt jag fast.
Just detta med att sitta fast är ett frekvent återkommande inslag denna helg.
Var bara att försöka ta sig ut på riktiga vägen för att köra den till husets parkering.
Tog ett litet tag men det gick.
Jag var ganska mör i rygg och armar av allt skottande så det blev en liten prommis med fröken fräken. Avsutten sådan. jag orkade helt enkelt inte hosta upp mer energi för att rida något. Shame on me men ingen nöd på oss egentligen.

Idag gick allt galant till en början med.
Sessan klev rakt in i transporten utan att ens blinka och verkade tycka det var mysigt att hon äntligen skulle få åka någonstans för att få göra något kul.
Resan till AnSo och Karins stall gick kalasbra.
Något som inte gick så bra var att ta sig upp sista uppförsbacken till parkeringen till stallet.
Tvärstopp strax före backkrönet så det var bara att lasta av där och slänga in min dam i en box.
Karin som är backningsgurun fick ta över för att prova mecka ner transporten från backen för att se om det gick bättre att ta sig upp utan häst i släpet.
Icke.
En himla massa krånglande senare så beslöt vi oss att för hand rulla ner kärran till den grusade vägen för att ha en möjlighet att ta oss ut på en ridtur någon gång.
Sagt och gjort.

Glorih kändes lika pigg och glad som vanligt över att få komma ut på tur och traskade på i raskt powerwalktempo.
Första halvmilen traskar hon på i 1okm/h enligt GPSen och sedan lugnar hon ner sig till 9 km/h .
Hon har inget emot att ta täten trots sin ringa ålder men tycker att det är helt ok att gå bakom någon annan häst om jag kräver det av henne.
Fördelen enligt henne är att man får välja skrittempo på egen hand om man tar tät.
Hon struntar fullständigt i om de andra ligger en kilometer bakom eller ej och än mindre om hon skakar av sig någon i ledet och är mest nöjd och glad över att få träna.
Hon är en evighetsmaskin.
Väldigt jämn och fin.
Vi hade vår sedvanliga fikarast efter ca 1,5 timme där hon var mycket intresserad av mitt kaffe bland annat men annars var hon mest sugen på gran som hon såg till att förse sig med under turens gång. Man vill ju inte ha dålig andedräkt liksom...
SKÖNT att få rida på fast underlag kan jag säga.
På hemmaplan har vi mest slingor där man måste pulsa vilket jag helst inte vill göra varje dag och skönt att hon fått sig ett vettigt pass nu innan hälsokontrollen.
Är det skit med knät hon slog när jag gjorde min tabbe så får vi det på papper nu menar jag även om jag inte kunde känna någon hälta idag heller..men visst har man hjärnspöken.
Att säga annat är att ljuga.

Hemresan är ju ett kapitel i sig...
Att köra fast är en underdrift.
Vår plan att det skulle gå att få upp transporten på vägen för att kunna lasta där, bara bilen hade framdäcken på det grusade var ju en illusion .
Jag stog där jag stog.
En traktor kom och den snälle mannen försökte hjälpa till.
Han tänkte dra upp oss med hjälp av bogserlina och jag började leta efter min. Som inte fanns. Såklart.
Anso´s make letade fram sin men då kom nästa problem...vart sjutton fäster man bogserlinan på min bil?
Vi hittade inget ställe att fästa linan så vi lade ner det projektet.
Lite kaos av det hela så att säga.
Karlarna tog saken i egna händer och jag, Anso, Ansos make och trakormannen puttade upp kärran en bit för backen för att sedan sätta fast den på bilen och sedan med tro hopp och ren muskelstyrka få hela ekipaget upp på vägen och visst gick det vägen!
Glorih traskade rätt in i kärran denna gång med.

Tusen tack alla inblandade för hjälpen att ta mig loss. Ni är änglar!

Väl hemma så när jag backar in kärran på gårdsplanen...tror ni inte jag kör fast där med? Jojomän.
Ur med hästen , av med alla transportskydd och hej och hå och puss på mulen en höpåse och hejsvejs och sedan tillbaka till kärran.
Lättare att ta sig loss utan häst i släpet.... en del meckande men så plötsligt hände det....

Den perfekta parkeringen.

Bara sådär.
Jag är fortfarande i grav chock och glömde ta kort för att föreviga det hela.

Nu på eftermiddagen har jag sovit som en klubbad säl.
Dödstrött.
Det ska kännas att man lever har jag hört?

Inga kommentarer: