Det är lite ehm... matfattigt.. att blogga just nu när det inte händer så mycket rent träningsmässigt men försöker komma med en liten rapport lite då och då.
Grathea har träffat osteopaten och fått rumpan tillrättalagd.
Jocke sa precis som vi också var säkra på att det är en typiskt traumaskada. Men nu är det tillrättalagt. VI kommer behöva åka tillbaka och lägga om det igen men det är helt klart mycket bättre. Stor skillnad efteråt på rörelser, tack och lov!
Träffat vår veterinären också och konstaterat att nu kör vi igång igen.
Känns alltid lite läskigt med igångsättningar tycker jag...ibland känns det som man hellre hade velat ställa in hästen i ett förråd och damma av den någon gång när det blivit bättre tider!
Brukar alltid innan den där första ridturen, den där första veckan, gå runt med ihopkrullade tår och tänka "Hur gör jag det bäst?" , " Vad är den här hästens svagheter och styrkor?", " Vart ska jag lägga ribban?", "Vad är bästa tillväga gångsättet?".
Hela analysen brukar lugna ner sig bara jag är igång. När jag är igång kommer också självförtroendet.
Själv så ska jag på magnetröntgen nu på torsdag. Ska bli skönt att få det avklarat.
Himla tjat om mina läkartider, men det är bara dem jag ständigt går och väntar på. En evig nerräkning.
Tusen tankar. Vad händer om det är en hjärntumör? Vad händer om det inte är en hjärntumör eller något tydligt? På något märkligt sätt skulle det nästan vara lite skönt om det var något tydligt knas.
En befrielse att sluta behöva slussas runt bland olika avdelningar och läkare och aldrig få några svar mer än att något är knasigt. Och behöva vänta.
Det är banne mig enklare att åka med ett djur till en veterinär och få klarhet i vad som är tokigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar