2013.. året som inte blev riktigt som det var tänkt

Alla har sådana här mellanår..jag vet. Det viktiga är bara att veta vad man ska göra av det.
Mitt år har börjat med sjukdom för min egen del och, äntligen, såhär några månader in i året  så börjar saker och ting reda ut sig. Äntligen börjar det hända lite grejjer.
 Det är en stor prövning för min del då jag har höga ambitioner, massor av vilja och en stor portion envishet och när kroppen inte fungerar bättre än en rostig gammal Ford, så blir det en viss friktion mellan kropp och själ.
Detta har medfört att i dagsläget hålls enbart Grathea igång i ridning och hon utvecklas fint. Kan inte säga det nog: Hon är vansinnigt trevlig att rida. Tänk att hon är 4 år i år!
Garzon har jag backat i träning och tömkör enbart för tillfället, för oss bådas skull. Jag får komma ut lite i skogen, tycker det är roligt att tömköra och Garzon mår sannerligen inte dåligt av att bygga överlinje, and so on, utan ryttare på ryggen. Han är min rara älskade spillevink och jag älskar att han ser lika glad ut över att se mig som jag känner mig när jag ser honom. Han är för härlig när han hummar som hälsning när man kommer.
Glorih går bara runt och skrotar i en hage just nu pga en skada som envist vägrar ge med sig.

Ibland tänker jag att allting händer med en mening och på något vis är det lite befriande att Glorih inte är redo för en tävlingssäsong i år. Jag hade gråtit floder om hon var tävlingsklar, men inte jag...
Nu är vi ju båda under rehab, så vi två duracellkaniner för stötta varandra i vår ovant lugna vardag.


Jag bor nu mera ute på  vår gård och det är så vackert här att jag ibland tappar andan.
 Det är tyst och fridfullt och naturen är helt fantastisk. Katter och kaniner bor här redan och vi väntar tålmodigt på att en valp ska bli en ny familjemedlem och jag längtar efter att ta hem hästarna.
Att ha hästarna hemma hade varit pricken över i-et. Jag kommer att se dem från både sovrumsfönstret och köket och det finns nog ingen annan syn som hade gjort mig mer rofylld.