Ibland blir ingenting som man tänkt sig och ibland blir jag bara så fruktansvärt trött på att det är så.
I tisdags var jag en duktig individ som både tog till vara på miljön och på ett tillfälle för egen motion och cyklade till stallet.
En tid att passa i form av en tågtid och därmed ett litet tempo med stallsysslorna för att hinna få in någon typ av ridning.
Glorih var taggad och det blev inte bättre av att jag pinsamt nog var lite stressad men vi gav oss av med gott humör.
Tänkte rida till ängarna och rida runt lite där vilket även rent tidsmässigt var en klok tanke.
Väl framme vid dessa två trevliga ängar med bra snö ( ingen skare så långt ögat kunde nå) och enda irriterande momentet var att någon gjort fina skidspår där vi brukar rida. Glorih kändes fin, stark och bara helt magisk.
Som den gamla skidåkare jag ändock är så väjde jag för spåret och tänkte rida bredvid och jag mitt dumma fån red rakt över ett mindre stenröse som jag VET ligger där.
Nu syndes det inte under snön men det faktum att jag VET att det ligger där gör det inte mindre ursäktande.
Jag och Glorih gick omkull med buller och bång.
Hon fick två ytliga skrapsår men verkade för övrigt oskadd och cool.
Jag hade landat mjukt och inte gjorde mig det minsta illa, men hade hellre velat dö av skam över det faktum att det var mitt fel att hon gjort sig illa.
Vi tog oss hur som hem( hon var klockren och obekymrad) och det jag kunde se var hon oskadd om man bortser de ytliga skrapsåren.
Tvättade rent dem och var sedan tvungen att cykla hem.
L har varit hästvakt under de dagarna jag varit i Borlänge och vi blev kvar en natt längre än vad jag hade räknat med pga snöovädret.
Väl hemma har jag inspekterat min älskade häst och kan säga att skrapsåren är mesiga och just bara ytliga skrapsår..
Det som ger mig panikångest är att hennes ena knä är lite varmare än det andra. Inte svullet på något vis men det finns en liten temperaturskillnad.
Visst, det kanske inte är mycket men det är en skillnad och jag tycker inte om skillnad.Hon är inte svullen på något vis men litet varmare på insidan ovanför ena knät bland annat.
Återigen hade jag velat dö av både skuld och skam.
Försökte springa upp med henne då hon inte ser halt ut eller öm ut när hon går i hagen men jag ville se henne i trav och på böjt spår.
Inte det lättaste när man är ensam och höra någon taktskillnad är svårt på en snötäckt väg.
Just nu river det dåliga samvetet som ett rivjärn i bröstkorgen och jag är så fruktansvärt bitter på mig själv.
I morgon blir det att ringa veterinär för att rådfråga och boka tid.
Hon verkar dock helt obekymrad och mest superglad i all denna nysnö.
Vad min kiropraktor sa om mig då?
Snett bäcken, mitt onda knä kommer jag få leva med ( jag är bitter bitter bitter), revbenen som ligger huller om buller konstant och så den där kotan som aldrig är där den ska.
Men... nu känns det bra och allt sitter någorlunda där det ska igen.
Jag hade med mig min kära vän Karin som också fick sig en behandling och vi har fått "verktyg" för att kunna hjälpa varandra rätta till våra bäcken när de blir skeva igen.
Helt suveränt!
Annars då?
Glorih ska få nya skor i morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar