Sitter just nu och skriver ut kompendier som jag bör ha inför min kommande tenta som jag får i morgon.
Det finns roligare saker att göra kan jag säga.
Ångesten växer för varje sida som skrivs ut för det är inte en sida som det känns som att man borde kunna utantill utan flera hundra.
Att jag dessutom gjort det stooora misstaget och skjutit på mina PM som måste skrivas nu under helgen pga det fina vädret och att föräldrarna är här på besök.
Känns iofs som att PMen inte ska vara några problem att skriva då de max får vara en A4 stycket och det är tre som ska skrivas om ämnen jag faktiskt har bra koll på.
Men det är väl mest lusten som det felas på.
Finns ju så mycket annat roligt man kan hitta på nu när det är högsommarvärme ute...
Jag vill kika på träningskläder,mysa med vänner på uteserveringar, rida och promenera med min prinsessa, äta glass...ja listan kan göras lång.
Och desstom är "lust att göra listan" MYCKET längre än "jag måste göra"-listan.
Men det är bara att bita i antar jag.
Få klart skiten.
Är fem ryck nu inför denna vecka.
PMen, tentan och det examinerande seminariet i morgon, men jag vill ju hellre rida, lalla i stallet och pyssla.
Ekvationen går liksom inte ihop tidsmässigt.
Kommer det vara såhär resten av livet?
Då lägger jag in en protest redan nu...
Ser ut som att min tjej kommer få göra lite mindre denna vecka helt enkelt eller åtminstonde fram tills på onsdag då tentan ska lämnas in.
Vet ju inte hur den ser ut så jag vet inte hur mycket tid som kommer behöva läggas ner på den.
Jag hatar att inte ha ordning och reda och inte kunna planera.
Jag är ju detaljfascist ut till fingerspetsarna så jag våndas lite.
Hur som så fick min tjej vila igår också. Kände att det var bäst så då hon hade varit så tassig pga underlaget och vill inte överbelasta något. Känns så onödigt och hon verkade nöjd och glad ändå.
Trots mitt resonemang hör jag Ingelas röst i huvudet när hon citerar fransmannen:"Never stop training!", och får en liten klump i magen.
Tror det kallas det dåliga samvetet som gör sig till känna?
Plockade en fästing och pussade på henne och hade en mys-stund i hagen ändå.
Själv så åkte jag sedan hem och åkte sedan till pojkvännen och tog lilla löprundan med hans syster. Denna dag lite piggare i kroppen och kunde till och med lägga till en spurt på slutet.
Skön känsla att vara lite piggare efteråt och idag har jag heller ingen träningsvärk som jag haft tidigare.
Sprang i mina Reebok och med dubbla knäskydd och det kändes bra.
Varmt i luften så de små piffiga alldeles för korta hotpantsen som inte varit använda på år och dagar pga att jag kan inte bära dem med värdighet, plockades fram.
Är man solkåt så är man och nöden har ingen lag, så de fick de bli.
Jag kände inte efter allt för noga kan jag erkänna och liiiite brunare tycker jag ändå att jag blev om benen!
När det gäller ridkläder och så vidare så har jag nu bytt ut min vintergarderob mot min sommargerderob och kände verkligen hur mycket jag saknat mitt turkosa utrustning.
Jag kan erkänna att jag tyckt att det har varit lite jobbigt att använda Makheens turkosa på Glorih.
Jag har tagit det jättehårt att han inte finns längre och jag har inte accepterat det alls än.
Jag förväntar jag mig fortfarande att han ska stå där med sin långa pannlugg och vänta på mig.
Att han ska komma springandes och gnägga till mig när jag ropar på honom.
Jag blir glad när Glorih gör samma ska som honom även om jag ibland hajjar till när det kommer en skimmelmärr springandes istället för en liten brun herre.
Ni får inte missförstå mig nu, jag har världens bästa finaste häst just nu också, men Makheen var mitt livs största kärlek.
Mitt allt.
Precis som Glorih är nu för mig, men jag kan inte låta bli att sakna honom förskräckligt mycket.
Varje dag.
Fortfarande.
Men nu har jag kommit ett steg längre ändå.
Jag har tvättat hans turkosa grimma som Glorih nu ska ha och jag ska börja rida i mitt turkosa igen.
Jag kände när jag såg de senaste bilderna att jag tycker rosa är fint men helrosa är inte min/vår grejj. Ska jag ha rosa överhuvudtaget nu så det vara som rosa detaljer.
Turkost ska vara basen som det alltid varit nu i över tre fyra år, innan jag skaffade Glorih.
Det känns bra.
Som att jag kan hedra Makheen genom att fortsätta använda hans färg istället för att känna att "Hon kan ju inte ha Kheens grejjer, för de är ju hans!" eller "Hon kan få låna Makheens turkosa tills jag köpt eget turkost åt henne".
Ja ni hör ju hur det låter...att köpa en exakt likadan uppsättning igen i samma färg. Kan berätta att jag har samtliga modeller av träns och don utom det där nya Smartbridle, så dyrt som sjutton hade det blivit och dessutom väldigt korkat!
Det börjar kännas bra som sagt var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar