Det är segt nu

Verkligen jätte jätte jättesegt.
Det beror inte på vädret. Inte på kylan. Inte på grund av solens frånvaro. Det är alltså inte en sedvanlig vinterdepression vi pratar om utan ett riktigt motivationsmagplask.
Flat on the ground.


Jag sitter och försöker få en röd tråd genom kommande säsong och följande säsonger. Långsiktiga och kortsiktiga mål. Jag sitter och klurar på träningsupplägg och tävlingsupplägg.
Det är svårt. Fruktansvärt svårt.
Varför är det så mycket enklare att hjälpa andra med allt detta än att hjälpa sig själv?
Jag menar med överblicken och det logiska... Så fort det gäller mig själv så låser sig allt.
Som jag hatar den känslan.
Jag saknar längdskidåkningens fasta rutiner och ordnade former.Stödet av tränarna.
Att veta vad jag ska göra och när jag ska göra det. , den röda tråden, utvärderingarna av träningarna och kommande tävlingar.
Jag saknar en riktig tränare att bolla med.
Stödet.
Jag är så trött på att distansen känns så fruktansvärt mycket som en enmansshow.
För mig räcker det inte med att gå på inspirerande föreläsningar.
Jag vill ha ordning och reda med min träning!
Vi har ju både A ( som jag är ganska ofta på kurser hos),B och C-tränare i distansen.
Hur funkar det med dessa? Kan man få den hjälp jag vill ha av dessa?

Idag har jag och Glorih skrittat en liten sväng mest för att se hur hon kändes efter gårdagens pass. Hur kroppen kändes helt enkelt.
Hon var pigg som en spigg och det känns med hennes korta stubin att hon brunstar för fullt och gjort det i snart en vecka nu. Hon blir lite fjantigare med allt och tröttnar fortare än vad hon normalt brukar helt enkelt vid brunst. Går utmärkt att träna men jag erkänner att man sitter och himlar med ögonen åt henne ibland. Sessan!
Annars skötte hon sig bra. Rörde sig trevligt och var glad som vanligt över att få komma ut.

Keep on walking.