Hur sjutton jag än gör så blir jag och Glorih i vägen.
Vi kan inte rida varken hit eller dit, vi kommer ingenstans pga alla stenhårda snövallar, vi är i vägen på de stora bilvägarna( irritationen är påtaglig trots att man rider så mycket man bara kan vid sidan och ber om ursäkt för sin existens, och så är det ju en del bilister som inte borde få ha kvar sitt körkort) , vi får naturligtvis inte rida på cykelvägarna ( jo jag var ju kriminell förra veckan men detta ska inte upprepas), ridbanan ligger under otäck snö med skare och är i största laget för att handskotta.
Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Denna vinter har medfört sig en bitter eftersmak av att känna sig instängd men denna känsla har nu gått från dålig till värre.
Från att känna sig lite instängd så känner jag mig nu som om att vi vore instängda i en liten liten pappkartong med sådana där små lufthål för att vi inte ska dö av syrebrist.Ni vet en sådan där liten kartong som man får hem hamstern i när man precis köpt den på djuraffären?
De där lufthålen känns väldigt små just nu och syret räcker knappt till kan jag säga.
Jag har hjärtklappning och grav klaustrofobi.
Jag är en distansryttare för att jag älskar att vara ute på långa turer och ha möjligheten att låta min häst sträcka ut i galopp i någon kilometer.
Friheten helt enkelt!
Den slinga vi nu endast får rida på är 1km lång och samma väg hem.
Min död är nu kommen och depressionen är ett stort faktum.
En sådan där papperspåse har hjälpt mig genom hela morgonen för att avstyra alla hyperventilationer och hålla andningen i schack. Så illa är detta.
Som att vara instängd i en hiss på obestämd tid.
Jag måste hitta nytt stall.
Nu, nyss, helst igår.
Det här går inte längre.
Jag känner mig så fruktansvärt ledsen och fruktansvärt uppgiven.
Vad hände med meningen i livet?
Keep on walking, keep on walking.....eller hur var det nu igen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar