Vi har åt helvete för stora hagar kan jag konstatera efter gårdagens insläpp av häst.
Jag och A letade efter Glorih i säkert 45 minuter. I 45 minuter! Fattar ni?
Vi gick och gick och gick och inte ens en liten hästsvans så långt ögat kunde nå.
Det ropades,spejades och visslades.
Min fröken fräken brukar ju komma som den raring hon är ( eller utger sig för att vara..) men nu såg vi inte röken av varken henne eller någon av de andra och snabbt som ögat föll mörkret över oss och oron var ett stort faktum.
Havrehink var sista lösningen och något som jag verkligen inte ens tänkte på först paniken började smyga sig på... och vilka kommer inte glatt dundrandes i galopp långt långt långt från oss?
Att de ens hörde havrehinken från det avståndet som hovljudet kom från är oss ett mysterium med tanke på hur flitigt de ignorerat våra rop. Hästkräk.
In kom hon nu i alla fall vilket är jätteskönt..jag hatar den där känslan av gnagande oro..
Annars var söndagens pass precis hur härligt som helst!
Gudars vad jag älskar träningssällskapet... allt blir ju så himla mycket roligare och vår två mils långa skrittrunda i lätt smådugg var bara mysig och inte det minsta jobbigt i Kottens och K´s sällskap.
Idag är det dock mindre roligt...min hals gör svinont och jag är larvigt förkyld.
Skönt med att hon vilar idag.
2 kommentarer:
Oj har ni sååå stora hagar! Vad härligt för hästarna men förstår att du hade lite panik när du inte hittade dom! :)
Vad mysigt stallet låter!
Hagarna är fantastiska. Både sommarhagen ( med naturlig vattenkälla ) och våra vanliga hagar. Det är sådan lyx att kunna släppa ut sin häst i sådana hagar men som sagt var...45 min utan ett livstecken och sedan mörker som faller på...då var det väl spännande som sagt var!
Men det är lyxigt...och så är det så kul att se att Glorih mår så himlans bra i vårt nya boende!
Skicka en kommentar