lördag 4 juli 2009

Ibland kan man vara bitter

Efter att ha landat lite med allt vad skador heter kan jag konstatera att jag har ett blåmärke på ryggen och en bula i huvudet efter där hoven tog i hjälmen, en dryg jobbig hjärnskakning som gjort att om blir jag sittandes still i mer än 10 min ensam tyst så somnar jag som en stock och gör jag någonting typ lagar mat eller så blir jag hysteriskt trött.
Handen ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig och jag försöker fortfarande hävda för mig själv att det kommer att gå utmärkt att jobba som trädgårdsvaktmästare nu på måndag.
Läkare har i alla fall tittat på den två gånger och den ser helt ok ut under förutsättningarna. Fina sårkanter etc.
Men...skithand.
Idag siktar jag mot Apoteket för fler värktabletter och typ compeedplåster eller något åt det hållet i alla fall.

Ambitionen var annars att rida idag men hästen är halt.
Höger kota svullen och varm och tvågradigt halt rakt fram i trav.
Största sannolikhet att det är en stukning så den kyls och jag ska ringa vet på måndag.
Lite allmän misär såhär vid semesterns slut och massor av tankar om varför man håller på med det här med hästar och är det verkligen roligt och värt sitt pris?
Hjärtat blöder ju så fort de har ont.
Hennes stukning har ingenting med min olycka att göra kan jag förtydliga också.
Hon var helt ok igår under dagen, men på kvällen när vi skulle ha ihopsläpp av L´s nya projektponny som vi köpte i onsdags, med resten av flocken så var hon tydligt halt när hon kom travandes för att titta på den där spännande ponnyn som L hade i snöret på andra sidan tråden.
Varför är de alltid halta etc på en fredag kväll?
Suck och dubbelsuck.
Klämde igenom lilla fröken fräken och hittade först igenting men vid en nogrannare undersökning fann vi den där kotan.
Kyla och sedan ut i stora hagen då hon var mycket lugnare där än på ridbanan.
Senare på kvällen tycker jag att värmen gått ner en hel del och hon var inte alls lika svullen så hoppas det går över fort.

L red min madame under torsdagen. Ett pass dressyr som gick strålande!
Hon är som vanligt väldigt het i början av passet och har svårt att fokusera men efter att ha brännt av den värsta överskotts energin så gåt hon bra.
Jag satt vid sidan av och höll på att förgås av avundsjuka då jag så gärna hade velat rida själv men handen sätter stopp för det.


Jag är så jäkla bitter.
Mindre bitter idag mot igår kväll men ändock bitter.

Jag liksom äts upp av känslan, men det är väl så att jag måste gräva ner mig djupt som fasiken i träsket för att sedan komma upp ur dyn när jag är mogen för det.
Just nu är jag bara less och livrädd att det ska gå åt skogen.
För mig finns det liksom inga vanliga hältor som man behandlar och sedan blir bra.
Glömmer aldrig när jag åkte in första gången till klinik med min första arab. Jag har ju hunnit avliva tre stycken med bara några års intervall.
Tänkte att: "Jo men många åker ju in med sina hästar och så blir de behandlade och så får man vara självkritisk och se över sin ridning och så blir det bra".
Tyvärr så ser inte mitt facit ut så nuförtiden som sagt var och idag har jag rätt klart för mig vad en arabhäst oftast drabbas av för sjukdommar typ cystor.
Tre arabhästar senare, miljoner tårar och stort bristande förtroende för att det faktiskt bara kan vara en liten stukning som sedan läker och sedan är frid och fröjd.
Det har ju liksom aldrig blivit så för mig tidigare så varför nu?
Nu är jag ju övetygad om att Glorih är stark och en jäkligt sund individ i grunden och jag är på ett sätt är övertygad om att " det där kommer gå bra det!" men jag är livrädd.
Jag satt i pojkvännens knä igår och störtbölade av ren skär panik och rädsla för jatt hon aldrig ska bli bra, hur larvigt det än låter men som sagt var...med mitt tidgare facit så har det ju aldrig blivit bra med de andra hästarna.
Jag älskar ju den här hästen och den här gången skulle det gå vägen.
Jag tror också att jag blev lite chockad. I min värld så finns det liksom inte att hon, min lilla pansarvagn, ska vara halt. Hon är ju urstark och en klippa så jag blev nog lite chockad.
Självfallet fattar jag ju egentligen att skador kan drabba en bäste men ändå.

Min stackars lilla skrutta!

Vi har även kollat upp varför hon tog ett jätteskutt över mig i tisdags morse. Det är ju så olikt henne helt enkelt. Vi upptäckte då att hon måste ha backat in i ett äppelträd bakom sig och detta gjorde att hon av rädsla hoppade in i mig så att jag hamnande under. Hade det inte varit där och överraskat henne så hade hon inte blivit sådär fruktansvärt rädd känns det som.

Inga kommentarer: