Hållfastighetsprov

Jag har hört att man ska ha ett sådant där hållfastighetsprov på sig själv någon gång om året så att man vet att allt fungerar som det ska och jag kan säga att jag har överlevt mitt.
Den här veckan har varit ett enda stort hållfastighetsprov...
Kört en herrans massa maskiner på jobbet som jag knappt visste fanns för kantklippning och raka kanter och för att inte tala om häcksaxar i olika dess former och funktion och så har det toppats med det vanliga ogräsrenset.
Jag har haft träningsvärk denna i vecka i muskler jag inte visste att jag hade.
Dessutom red jag ju ett dressyrpass på en väldigt explosiv dam i torsdags så det kändes också lite i benen efter det.
I fredags skulle jag rida hade jag tänkt men eftersom jag vankade som en gammal gås så blev det en powerwalk med damen istället.
Rask trevlig promenad och jag tror både hon coh jag kände oss bättre i kroppen efter det. kändes som ett klokt val av aktivitet i alla fall.
Igår stog det ridning på schemat och jag har äntligen fått igång min GPS. Mamma var så snäll att hon tog sig tid att åka och köpa en adapter så att jag kan ladda den i svenska uttag vilket så blev gjort.
Att jag knappt förstår hur den fungerar är en annan liten detalj som jag får sätta mig ner med senare. Igår lyckades jag i alla fall få fram tid, hur fårt det går och hur långt.
Glorih har en skritt som ligger oftast i en skritt mellan 6,5 -7 km/h vilket hon går obehindrat fram i. Inte överrilad utan en helt vanlig avspänd skritt.
Hon var het och på när jag satte upp och jag tror hon är påväg att brunsta igen snart då hon är lite sådär i sin egna värld igen.
Det går dock mycket fortare för henne att varav ner och börja koncentrera sig på mig nu mot vad det gjorde för bara en månad sedan vilket är jätteskönt.
Det blåste en hel del ute på slätten och fälten som liksom vågade i vinden var lite obehagliga från början tyckte hon nog då hon gick och sneglade mot dem lite till och från.
Travade när vi kom fram till grusväg och både vi och vårt sällskapsekipage L och hennes ponny skyggade för en gräsklippade som kördes på en gård. Ingen av oss hade hört den pga vinden och helt plötsligt så red vi förbi något som rörde sig ganska fort och lät massor. Inget hysteriskt utan mer byta sidan av vägen skyggning eller vad man ska kalla det och alla fyra var lika förvånade tror jag över maskinen som plötsligt bara var där, haha!
Vi rider längsmed E4an en ganska bra bit och denna gång brydde sig inte G om varken bilar eller långtradare det minska men arg som ett bi blev hon när hon inte fick börja galoppera och bjöd på diverse bockar.
Jag blev arg och röt i och hon slutade vilket är skönt att hon gör när man faktiskt morrar åt henne. Travade sedan på igen med en herrans massa schung då hon hade blivit lite laddad.
Kom fram till kohagen som vi valde att rida rakt igenom på traktorspåren istället för längsmed sidan av åkern då kalvarn stog så nära och Fröken fräken var så duktig!
När vi kom fram till diket så fick L och hennes ponny rida först då jag tyckte det var lite läskigt då det är rätt djupt. Allt flöt på bra och Glorih tassade så mjukt och försiktigt nerför där.... tills det far ut ett rådjur bredvid oss.
Jag blev minst lika rädd som Glorih som for upp ur diket från det håll vi kom från och iväg.
Just när det är sådär panikartat känns det ju alltid som att man har färdats så långt och man hinner tänka tusen tankar om huruvida hon kommer sticka med en och om man kommer åka av i hennes panikfärd men icke.
Fick stopp på henne redan efter 15 m knappt även om de ynka metrarna känns som en mil.
Hon är inte en häst som sticker och hon var så rädd att hon skakade när jag hoppade av och kramade henne. Jag skakade också pga allt adrenalin men allt gick bra. ledde henner över diket iegn utan problem och hoppade sedan upp.
Nu var hon fortfarande lite stressad och spänd och när vi fattade galopp och blev hon arg igen då hon inte fick bestämma tempo och började bocka. Höga upprörda bockar men inget som man inte kan sitta kvar på typ och hon ger sig efter tre.
Känns lite pubertal tonåring faktiskt...
Känner igen mig själv i humörsvängningarna och just den där tonen och attityden:
"Meeeeen! Alla ANDRA får ju!
Hon slappande av igen när vi kom ut till skogen igen och hon fick tänka på annat så som hitta en vettig väg runt en fallet träd.


Hon börjar kännas ganska stark och fin nu ändå mellan varaven när hon ska testa var gränserna går och hon börjar bli fin i kroppen.
Härliga häst!