Trasigt

Handen är lite trasig, hästen är kanske lite trasig och bilen är trasig och transporten är trasig.
Hu! Det låter nästan som jag varit med om jordens olycka men så är inte fallet.

Red en trudilutt idag och vi har träffat kor för första gången.
Fruktansvärda varelser enligt min dam som blev tämligen speedad av mötet och de fläckiga djuren som i detta fall var en flock ystra kalvar som tyckte det här med hästar är lattjo.
Glorih var som sagt var inte lika road av mötet och visste inte riktigt vart hon skulle göra av sig så jag valde att hoppa av och leda henne.
Tog oss över ett ganska brant dike men i och med att hon var lite speedad så vet jag inte riktigt vad som hände mer än att tyglarna ryckte till i handen på mig och vips var den tunna tunna tunna hud jag har där jag haft blåsorna borta.
Huden är ju så skör...så nu är det skrubbsår där.
Gjorde inte ens ont när det hände och känns så larvigt men nu är det hål igen på den huden lite här och var.
När jag hoppat upp så var hon lite inne i sin koskräck frortfarande så koncentrationen var ju sådär och när vi skulle fram över en äng så snubblade hon på en grästuva eller dylikt och stog på knä.
Vad fort saker kan hända liksom...
Hon kändes dock helt ok även efter det så jag red hemmåt tillsammans med vårt sällskap efter ca:1,5km max så hoppade jag av och visiterade henne.
Inte varm eller öm någonstans men jaa...
Jag vet inte om jag inbillade mig eller ej men till och från såg hon halt ut men när jag kom ut på planare underlag såg hon ok ut igen.
Jag blir galen på mig själv.
Jag vet inte om jag hittar på och ser i syne eller om det verkligen är något där och vet liksom inte hur nojjig jag ska vara eller inte.
Det bara snurrar.
Väl hemma klämdes det och kändes det ytterligare och jag hittade en lite gallig hovled.
Typ lika gallig båda fram men kanske lite mer hö fram.
Dock inte varm över huvudtaget.
Varken kota eller hovleder.
Men tanken finns ju där....tänk så har hon blivit så sansad och trevlig för att hon har ont i hovlederna!?!
Samvetet gråter liksom bara av tanken.

Jag tycker att det är så svårt att få en balans i det här med skador och hältor och allt annat hej och hå.
Att jag själv som gammal idrottstjej, vet att man inte är tipp-topp fysiskt varje dag är en självklarhet, och att man kan ha ont lite här och var trots att det inte är någon fara med det eller akut på något vis är liksom en självklarhet även det.
Men är det då inte orimligt att en häst ska vara tipp topp jämt?
Ändå så håller jag på att krypa ur skinnet så fort något litet ändras i tex attityd eller så när det gäller hästen.
Hur mycket ska man nojja över saker och vad ska man ojja sig mer över och mindre av?
Jag vänder och vrider på allt hela tiden och funderar på orsaker.
Rannsakar mig själv och min ridning och upplägg etc.
Om hon har ont i hovlederna... beror det då på att hon bara är skodd fram och inte bak och då överbelastat fram?
Eller är det jag som ryttare som är boven i dramat?
Har hon ens ont i hovlederna?
Älskade lilla fina hästen.
Jag vill ju bara göra rätt hela tiden...

Imorgon kommer den andra distansryttaren ut som även är van hinknisse och som i år hinkat FEI-ekipage och med många år på nacken vid vetgrindar och hon ska få kika på henne.

Annars då?
Min dragbil är trasig.
Pajj och dan.
Det är eländigt.
Min transport är också tydligen trasig.
Belysningen leker flipperspel/disco och luckan har tydligen börjat jävlats satan nu.
Den går liksom inte att stänga utan är liksom lite sned på något vis så den blir jävlig att öppna och stänga.
Surt sa räven då det problemet är åtgärdet en gång sedan tidgare när min mor och far var ner men när jag skulle använda den i juni så var problemet tillbaka och har inte försvunnit.
Hur som måste den lagas för att jag ska kunna åka någonstans ensam med hästen då jag inte får upp luckan själv och ner den pga det där problemet.

Mycket trasigt nu tydligen.

Och ojoj vad trött jag är.

Nu väntas det en varm dusch,mat och kanske en visit i solariet.
En film och lite mys i soffan med karln.
Känns som en helt ok kväll i alla fall.

( Och så ska jag ut och klämma och känna på benen på Fröken fräken för annars kommer jag inte kunna sova. Ibalnd är det ruskigt skönt att ha 30 m ut till hästen från köket sett.)


Uppdatering:
Nu har jag varit ute och klämt och känt en gång till nu före maten, och då tycker jag att hon är torr och fin överallt.
Lika sval om samtliga ben och väldigt glad precis som hon brukar vara.
De två tjejerna som går i samma hage och som är BFF, roade sig med att kasta runt på deras saltstensblock och det fanns inte ett spår av mörka moln på deras himmel som kunde dra ner på den totala tillfredsställelsen såg det ut som...
Med andra ord så fann jag ingen halt ömmande och ledsen märr i hagen.
Bara mina egna hjärnspöken som skuttade runt och hånskrattade åt mig.
Jag behöver terapi.
Seriöst.