Erkännande

Ibland så vaknar man upp och inser att det är en ny dag från ett helt annat perspektiv.
I går morse började det en sådan dag.
Misstänker att jag vankat runt och sett ut som om jag sålt smöret och tappat pengarna den senaste tiden . När jag började erkänna min rejäla motivationsdipp för min man som för övrigt är en driftig jäkel så började han sparka på mig. Inte bokstavligt talat förstås men han började peppa och tugga med mig om att jag skulle ut och rida i förrgår efter jobbet.

Jag var trött som ett as utan att överdriva, fortfarande superförkyld och en heldag i stekande sol i rabatter på en kyrkogård gör sig påmind kan jag säga.
Tror ni han lät mig sitta i soffan och chilla?
Skulle inte tro det… han jagade ut mig ur sitt hus och drev mig till stallet. Jag svor hela vägen dit och jag övervägde seriöst att ljuga ihop någonting om att jag hade ridit trots att jag inte hade gjort det men på något vis så sadlade jag hästen och gick ner till ridbanan.
”Dressyr” var på schemat och jag gjorde verkligen så gott jag kunde. Trots detta blir jag lite stirrig på ridbanan och hetsar mig själv omedvetet att prestera och få det se fint, mjukt och trevligt ut och roar mig med hacka på alla fel och brister som jag upptäcker hos mig själv. Jag blir liksom låst i mitt eget huvud och hästen blir naturligtvis superstressad av mina idiottankar och känslan av passet är att hon älgade på och jag for runt som en vante på henne. Hon är stor och har massor av power.
Jag sågade mig själv vid fotknölarna och satt och grät i sadeln. Lovade mig själv att aldrig mer utsätta henne för mig och min skitkassa ridning och lägga ner alltihopa.

Jag har väldigt dåligt självförtroende när det kommer till min egen ridning.
Jag blir stressad av att känna att jag inte kan och inte vet hur jag ska göra för att lösa det ridtekniska och låser mig vid alla dålig tankar istället för att lyfta det som är bra. Jag vill så gärna kunna allt från början och blir vansinnigt frustrerad och ledsen när jag inte klarar av att leva upp till mina egna förväntningar på mig själv.
Jag blir rent av väldigt orättvis mot mig själv.
Det är snart 5 år sedan jag red för instruktör nu. Då red jag en lektion och sedan var det 2 år till sedan jag red lektion. Jag har ridit konvalescenter i 7 år nu typ allt för många kära vänner har tagits bort pga krämpor som ingen veterinär i världen kunnat hjälpa oss med. Eviga igångsättningar men aldrig kommit längre än till promenadridning.
Konstigt att man stannar av i sin ridutveckling? Jag tycker inte det. Ändå ska jag hacka på mig själv. Hela tiden.
Alla dessa konvalescenter har dock lärt mig någonting väldigt viktigt i alla fall, som är guld värt att kunna tycker jag: jag brukar se när det är strul med hästar rent rörelsemässigt och det är ju bra.

Hur som så mådde jag ännu sämre när jag kom hem i förrgår efter stallet. Hade inte smält riktigt att passet gått så urbota dåligt och skämdes som en hund. Att erkänna för sig själv saker som ” jag kan inte rida” är inte en av de mest upplyftande saker man kan informera sig själv.
Jag som propagerar för att vi distansryttare måste bli duktigare på att rida och lära oss rida ordentligt, kan inte ens rida någorlunda vettigt själv utan far runt på min fina unghäst som en vante. Ful-ridning deluxe och med extra strössel!
Men... ju mer jag satt och grunnade och muttrade om detta inför pojkvännen så kom han med en massa idéer och lösningar. I början vad jag negativ till allt och ”åh nej! Så kan man inte göra!” men ju mer jag funderar på det ju vettigare låter det.
Skrota i all stolthet och erkänna för allt och alla att: JAG KAN INTE DET HÄR OCH JAG BEHÖVER HJÄLP MED MIN RIDNING.
Så.
Nu är det sagt och det var ju inte så farligt.
Och jag ska titta på alla de möjligheter som faktiskt finns här i min direkta närhet för att få hjälp helt enkelt. Misstänker att det kommer bli hårt och skoningslöst men väääääldigt nyttigt.

Igår var jag tidigt som sjutton ute i stallet och mockade och donade och tog sedan in min dam och sadlade henne. Jag hade ju en sådan där morgon idag då jag satt och smakade på det här med vad allt som rör min ridning och kände mig liksom för.
Jag bestämde mig för uteritt och på grund av att det är så hårt på grusvägarna nu igen så åkte easybootsen på. Jag hatar ju att de ramlar av så idag kom el-tejpen fram. De tejpades alltså fast.
Tro´t eller ej men det funkade hela passet igenom!
Blev ponnyhacket som bettval då hon gick med bett under gårdagens dressyrparodi.
Brukar inte vilja ha samma bett på henne fler dagar än max två för att jag vill undvika tryck och det har alltid funkat bra.
Hur som så skulle jag skritta vår lilla runda hade jag tänkt och hon brukar ju alltid vara väldigt framåt och gärna går upp i balanstrav om man inte har koll på henne. Idag krävdes det inte många halvhalter alls och hon kändes väldigt trevlig. Pigg och glad och efter en kilometer jobbande hon på bra i skritt utan tendenser att byta gångart.
Mötte diverse trafik så som traktorer med släp och hundekipage utan att hon brydde sig alls men när vi kom till ett ställe som det nu var ett tag sedan vi red förbi så tittade hon till rejält… för där…
I diket…
Fanns det ohyggliga saker.
-Lupiner-
De är lila, de är bullig i formen.
De växer i diket.
Minst sagt otäckt.
Lila liksom!
Hon fick trava någon snutt både här och där men innan jag lät henne trava funderade jag både en och två ggr om det var en bra idé att "störa" henne med trav nu när hon skrittade så fint. Bad om trav ändå. Det var inga problem att få skritt igen när jag bad om den!Hon kändes mogen och väldigt trevlig.
Underbar känsla.

Hon kändes positiv hela passet igenom, gjorde det jag bad henne om och jag kände att jag red prydligt och faktiskt helt ok. Väldigt nöjd med både min och hästens insats idag.
Plåster på såren och karameller till de snälla barnen.
Varför stressar jag upp mig så mycket som jag gör på ridbanan för men inte alls på samma sätt när jag rider ut?

Just nu sitter jag och förkovrar mig i en bok som heter ” RyttarCoaching- Hur du höjer din självkänsla, medvetenhet och närvaro i din ridning”. Har inte kommit så långt i den ännu men såhär långt så tycker jag den är helt klart läsvärd.
Har hittat nyttiga tips redan nu som jag ska börja ta fasta på i fortsättningen. Ni kommer märka vilka det blir här i bloggen i framtiden.

Nu ska jag banne mig gaska upp mig och ta tag i mig själv och min ridning.
För någon dag sedan kändes det lite vilse i hästeriet och det gör det än nu och då men jag har större acceptans idag.
Hästarna har tagit sådan oerhörd stor plats i mitt liv.
De har bland annat fyllt ut platser som egentligen borde ha funnits för vänner och umgänge när det varit brist av den varan när jag var lite yngre och sedan har det bara varit så att hästarna har varit kvar där på de platserna också även in i dessa tider. Jag har ju haft lite panik över känslan att det känns som att jag prioriterat bort hästarna när jag valt umgänge med människor före, men om sanningen ska fram så börjar nog mitt hästintresse få en mer normal ton. Dvs det är en oerhört viktig del av mitt liv men inte mitt ALLT som det har varit tidigare om åren.

Svamligt inlägg det här med ett oerhört stort steg för min del. Faktiskt.
Något av ett försvarstal kanske. Men det år ju trendigt har jag hört.


Idag har hon promenerats och såg väldigt nöjd ut.


Och jag har bestämt mig nu för att skaffa en till katt. Vi har fyra supersöta saker i stallet och min egen katts syster har fått två.
En som ser ut att vara lite beige men ser ut som min Tristan i teckningen. Vad kan den kallas? Chokladsmokemaskad? Han är i alla fall Blåsmokemaskad.
Och så finns det en gräddvit liten sak.
Jag har nog tingat den gräddvita. Lite roligare att ha två olika än två likadana med samma typ av teckning.
Den gräddvita är nog creméfärgad på något vis då den ser ut att ha ljusgula ränder eller något åt det hållet dvs inte i rött utan i mjukt gult, men vi får se lite senare när den är äldre om den är maskad eller vad den nu har för teckning. Kommer komma bilder. Är det en hankatt blir nog namnet Caspian tror jag.Eller kanske Florian? Eller kanske Porthos?
Är det en honkatt blir namnet Ofelia känns det som.