Här var det blött värre

Vaknade i morse av att det regnade helt hysteriskt mot takfönstret och mot fönstret som vätter mot balkongen och fick en släng av den sedvanliga " åh nej, varför klädde jag inte på min pålla ett regntäcke igår kväll?"-ångesten och efter frukost begav jag mig till stallet före jobbet för att klä på tre frusna flickor var sitt regntäcke och gav dem varsin kaka hö att mumsa lite på.

Jag blev helt klart en favorit för en dag;)

Efter jobbet tog jag mig en välbehövlig lill-vil ( jag är vansinnigt seg efter jobbet) och sedan begav jag mig återigen till stallet. Eftersom jag är dagen till ära favorit hos de tre så kom alla spurtandes mot mig med idel spetsade öron och Glorih stoppade ivrigt huvudet i grimman för att bli utledd ur hagen. Hon njöt massor av dagens rykt och jag passade på att massera henne lite lätt bara för att hon tycker att det är så fantastiskt skönt. Mycket uppskattat av min Humla verkade det som.

Idag red vi runt naturreservat-rundan igen då jag inte orkade utsätta oss för halkan och alla blöta nertyngda grenar i vår lilla miniskog så dagens utmaning var vattenpölarna.

Glorih är allt annat än en mesig häst men detta med vattenpölar är nog hennes Tio-i-topp hatobjekt.

Hon är ibland helt övertygad om att även den minsta lilla vattenpussen kan gömma ett stort hål som när man minst anar det, kan sluka en hel arabhäst med tillhörande bihang dvs mig.

Hon är en jäkel på att undvika att blöta sina hovar det minsta lilla men det kan bli syntax error när man råkar på en vattenpöl som liksom sträcker sig över HELA vägen. Det går alltså inte att smita förbi och hoppa finns liksom inte på världskartan så var gör man då som egensinnig arabdonna i sina bästa år? Jo man fryser fast och står där och blinkar olyckligt och slokar med allt man kan sloka med. Öronen hänger på henne som om hon vore en cocker spaniel-vovve och till och med svansen bara hänger...

När dessutom den där tokiga människan på ryggen säger till på skarpen att "nu får du minsann bestämma dig för att göra något i alla fall, rör på påkarna" så är livet bara en ren misär och efter mycket velande, blinkande och tuggande inse att man måste ta sig över det där potentiella arab-slukande vattenhålet.

När detta väl är översökat så inser hon alltid lika glatt att Hon ÖVERLEVDE!

Alla fötter är kvar, inga frätskador av det otäcka vattnet och hon är helt uppfylld av sin VÄLDIGT-Nära-Döden upplevelse och bara är sådär toklycklig.

Det liksom spritter i benen på henne och öronen är sådär ekorrpiggt spetsade igen och svansen står rakt upp på henne som antennen på en radiobil.

Ja... då vet man. Jag älskar denna lilla vimsa till häst.