Jag är en rastlös själ. Det är jag medveten om. Tålamod är inte min starka sida. Vänta in att folk har tid att följa med mig och Glorih på tur är obefintligt.
Jag tycker att det är tråkigt att vara beroende av andra och av tex yttre faktorer så som väder och vind.
Jag gör ibland idiotiska saker men växer oftast med uppgiften och med ett leende så löser sig det mesta har jag märkt.
Man får inte ta sig själv på för stort allvar helt enkelt.
Idag gjorde jag en sådan där dum sak igen som blev väldigt bra trots allt och nu sitter jag här med ett stort leende på läpparna och myser.
Premiärturen blev nämligen av idag.
Inte premiär-ridturen som ridtur men som i premiär-ridtur utan sällskap.
Om jag ska vara ärlig så såg jag inte det som en dum idé från början utan såg det mer som att hmmm...fint väder ute och jag ska ut och rida minsann.
Ropade på Glorih som kommer tuffandes så fort hon ser mig komma ut i hagen med grimman.
Det är bra att hon gör så för jag är inte den typen som går hundra mil för att hämta min häst i hagen. Inte min grejj helt enkelt. Jag är alldeles för slö för sådant och jag förväntar mig helt enkelt att min häst ska komma till mig och såhär långt har det aldrig gjort mig besviken. På med grimman och in i stora stallet. Knöt fast henne och hon blir lite orolig av att stå ensam inne men det går bra. Vi gör allt ännu långsammare bara.Ett träningstillfälle!
Hon känns lite öm i huden just nu, troligtvis pga att hon fäller som en galning.
Det yr tussar runt henne när man klappar på henne och ännu mer såklart när man borstar på henne. Idag klippte vi arabklipp i nacken för att tränset ska sitta bättre då hon har jättetjock man.
Det blev snyggt och prydligt och öronhåret som sticker ut som toffsar fick sig en välbehövlig toppning. Tjusigt värre blev det.
Sadlade och tränsade och så knatade vi iväg. Gick genvägen genom skogen och fick möte av några rådjur. Lyckan tittade till på dem men brydde sig sedan inte. Kom till den där perfekta hoppa-upp-på-hästen-stenen och satte upp.
Glorih skötte sig som vanligt väldigt bra vid uppsittning och så skrittade vi iväg.
Hon var pigg och allert idag och jag bestämde mig för att ta tag lite extra i det här med att ge efter för tryck enligt" A. Schubers metod". Idag lossnade det gott folk! Hon har kopplat detta med att ge efter för tryck när hon står still men inte riktigt kopplat det när hon varit under rörelse men idag lossnade det som sagt var massor! Hon är inte dum min lilla häst.
Hon skrittade på utan problem idag trots att vi inte hade en äldre mer erfaren häst med oss. Hon har verkligen en läcker skritt måste jag säga. Jag har ju inte dirket varit bortskämd med hästar med en vägvinnande skritt så det är så härligt att sitta på en häst som tar sig frammåt rejält även i skritt.
Den blir lite överilad ibland men överlag så har hon en grym powerwalk.
Hon testade smyga upp i trav någon vända men blev korrigerad illa kvickt varje gång. Vid en lång uppförsluta bad jag henne trava med någon meter mest för att hon ska koppla att det är jag som ska be om trav och inte hon som styr över när man får trava eller ej.
Hon blev glad och travade de metrarna jag bad om. Vad kan det ha varit? 20m? Max. Gick ner till skritt igen och hon tuffade på bra.
Helt plötsligt kom hon på att det är snyggt och häftigt att "stegra" sig in i en galoppfattning bara sådär från skritten.
Blev ett läckert hopp framåt och sedan tre bockar där hon nog såg ut som ett U. Man måste ju prova sig fram här i världen för att kunna skilja på detta med rätt och fel har jag hört...
Det är inte så att man är på väg att ramla av alls, utan känslan är mer som när man kommer upp för backkrönet när man åker berg och dalbana och är på väg nerför, i magen.
Lite "hmmm..undrar om jag kommer kräkas upp mina inälvor?". Specicellt när det kom lite sådär oförberett.
Det hela var väldigt odramatiskt och var överstökat på mindre än tio sekunder men jag hann ropa "GIME!" och hon slutade direkt med sin specialkomponerade verksamhet. Jag tyckte typ att jahapp... ska vi fortsätta då?
Lite adrenalin hade jag allt måste jag erkänna och började sjunga på någon låt jag hade i hjärnan just då (kan det varit "Hope and glory" med Måns Zelmerlöv?) för att komma ihåg att andas normalt igen. Hon var dock stencool och vi skrittade iväg som om ingenting hade hänt.
Livet blir ju lite mer spännande med oförberedda inslag och det är ju kul att hon försöker lätta upp stämningen med bus och egna idéer. Eller något år det hållet.
Jag bad ju om äventyr igår och äventyr är det jag får.
Måste säga ändå att jag är väldigt imponerad av både henne och mig.
Det här går ju faktiskt bra (*peppar peppar ta i trä*).
Det enda toket vi haft så här långt är tre bocksprång och hon rättar sig när man morrar. Helt odramatiskt. Det är lite häftigt.
Så nu sitter jag här med ett leende på läpparna och har vuxit lite mer med uppgiften.
En liten uppdatering: idag har jag varit ute och löptränat också....
ÄNTLIGEN igång igen med det! Blev ca:8km allt som allt och det på mindre än en timme. Jag hade kramp i båda vaderna och typ grym smärta från låret upp i ljumsken vänster sida sista 500 metrarna.Knäna tog stryk.Ville nästan lägga mig ner och dö på fläcken. Envishet är en bra egenskap. Galenskap också ibland.
Jag kommer inte kunna gå i morgon. Men skönt var det och inga problem med flåset!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar