Inte riktigt som man tänkt sig

När blir det som man tänkt sig egentligen?

Hela uppladdningen inför vår sista CR denna säsong har varit lite si sådär.

Först hade vi ju min tokförkylning sedan hovsprickan som vår fd hovis skott på henne och så försvann ju helgen nu innan tävling till jobb.

Vi har ju skrittat och skrittat och skrittat ändå så igång är hon ju även om jag kanske hade velat ha något pass mer som varit lite längre med lite andra gångarter än skritt så att säga, men man tar det man får. Hon känns stark och pigg...

I måndag tänkte jag rida ett pass dressyr på banan och skrittade fram ute på grusvägen innan jag kom in på banan. Fröken var på allerten och både hon och jag höll på att dö när en svampplockare plötsligt skuttade fram bakom ett buskage med hörlurar på sig. Hade han varit tyst och varit lugn kanske inte blivit lika rädda men denne svampplockare blev jätterädd för oss och kastade sina svamppåse och hoppade högt samtidigt som han vevade med armar och ben och hojtade till när han såg oss.

Överasknings-moment kan vara spännande för alla inblandade så att säga.

Efter denna lilla udda upplevelse räknade Glorih iskallt med att vid varje stenbumling och buskage som svajjade i vinden innebär potentiella faror som kunde skutta fram när som helst för att skrämma livet ur oss... Hon var minst sagt på tårna och det hjälper ju inte precis att det blåst satan här nere de senaste dagarna...

Jag red hem mot banan och väl där inne hade jag en tickande bomb. Hon skuttade och for,sparkade efter skänkeln och bar sig åt men med facit i hand så kan jag säga att det var jag som var boven.

Ni vet när man blir lite rädd när de är sådär taggade och explosiva och känns som att de ska explodera vilken sekund som helst? Det är väldigt lätt att sitta och tjyvhålla då. Jag gjorde detta och resultatet blev uppåt istället för frammåt. Hon var vansinnigt frustrerad över mina dubbla budskap och jag mitt nöt fattade ingenting så jag ringde upp Karin för att hon skulle kolla på oss om vad som var fel... " släpp tyglarna och rid frammåt! NU! Ge sjutton i att tjyvhålla.. det där kommer inte leda till något vettigt i alla fall när hon är sådär laddad". Karin är klok och jag red nu bara frammåt på långa tyglar. Oj vad det gick de första varven i båda hållen men efter X-antal varv så hade vi löst grundproblemet... All spänning som vi byggt upp och snart kunde hon gå avslappnat i båda varven utan några som helst problem.

Det är alltid spännande det här med vad man vågar och inte. Jag kände mig som världens modigaste som kunde släppa tyglarna helt och hållet och bara låta henne gå. Förtroende och höga tankar om sin häst.

Det gick ju jättebra och ingen dog trots att hon var sådär super explosiv och fick gallopera.

Men så igår då... Jag hade tagit ledigt från jobbet för at kunna rida det där lite längre passet nu innan tävlingen men så blev det inte. Glorih hade slagit sig rätt ordentligt i hagen och linkade emot mig i hagen. Jag tog in och kylde och kylde och kylde.

Glorih som inte är det minsta pjoskig med sina ben när hon har sår och sådär men igår fick jag inte palpera henne. Jag ringde ut vår hemmaveterinär som lovade komma på momangen.

Jag som i vanliga fall inte är sådär jättelarvig och tar ut Vet för minsta lilla tänkte att jag skulle ta det säkra före det osäkra helt enkelt. Fortsatte kyla och smetade på kyl-lera och så in i boxen i väntan på vår Vet.

2 h efter att jag hittat henne i hagen med svullet ben och linkandes så rörde hon sig jättefint och svullnaden hade gått ner till hälften när hemma-Vet kom. SKÖNT kan jag bara säga men man vågar ju aldrig hoppas för mycket.

Senskador uteslöts,liksom andra allvarliga grejjer vilket var skönt och så fick jag en hel del tips och råd nu för att försöka se till att svullnaden skulle gå ner.

Lindor nattetid och så massor med rörelse.

Vi gick lilla rundan i snöre och efter detta hade svullnaden gått ner ytterligare och jag fick nu återigen palpera och klämma och känna precis som jag ville.

På kvällen såg hon jättefin ut.

Jag måste verkligen kommit ut strax efter att hon slagit på sig helt enkelt!

Idag har hon dragit på sig lite nya sår på andra bak men känns och ser jämn och fin ut båda bak när man visiterar.

Jätte jätte jätteskönt så nu siktar vi återigen på start även om det inte alltid blir som man tänkt sig:)