Distansgalan, nyinköpta prylar och ridhästen

Under helgen har årets Distansgala gått av stapeln i Södertälje.
Trevligt med en liten kick-start såhär i början av året med lite intressanta föreläsningar och trevligt sällskap av likasinnade.
Är nöjd med galan som sådan om man bortser att maten var i det tråkigaste laget, även om jag är mer än nöjd med att slippa göra maten själv då jag som sagt var inte är ett köksämne... och så var det lite tråkigt att man inte riktigt hade någonstans att ta vägen efter maten.
Hade gärna sett ett dansgolv eller ett rum med kanske lite musik i?
Nu blev det som sagt var en väldigt lugn kväll eftersom allt liksom kom av sig efter att maten var uppäten.
Tyckte mycket om föreläsningen som handlade om magsår hos häst som veterinär Andreas Sandin höll, samt föreläsningen som Rose-Marie Clark hade om benställningar och hovbeslag. Jag hade kunnat lyssna någon timme till på den sistnämda!
Vansinnigt intressant.
Och visst blev det shopping....Både ett nytt träns och ny brösta i rosa fick följa med hem till Glorih, samt en namnskylt som ska sättas upp på hennes boxdörr inom en snar framtid.


Idag har jag ridit en liten trudlilutt igen och passade på att inviga bröstan som jag kombinerade med mitt turkosa elitträns med rosa snap on-del samt turkosa tyglar. Hon gör sig verkligen jättebra i rosa och turkost!
Idag var hon på G kan jag säga och ville gärna springa ifrån mig istället för att stanna upp och lyssna. Pigg häst som inte gjort något nu på ett par dagar vilket märktes tydligt!
Red på bett idag vilket jag inte gjort tidigare och hon kändes lite stressad över det. Jag kommer åt henne bättre än på tex sidepullet och hon ger efter tryck jättebra när vi står still men har ännu inte riktigt kopplat hur hon ska uppföra sig när hon rör sig samtidigt.
Jag har i och för sig inte några större krav på henne mer än att hon ska lyssna och prata med mig om vart vi ska ta vägen och en liten dialog om vad vi håller på med.
Både hon och jag har redan tröttnat på vår lilla "ridbana".
Vad gör man liksom?
Vi har harvat runt där och det är svårt att hitta någon egentlig mening med det plus att underlaget är sådär... snötäckt iskaka.
Vi vill ha större utmaningar än så!
Frågan är om handbromsen fungerar vid uteritt?
Vore ju tråkigt att dö på kuppen känner jag...
Vi får nog ta med oss några veteraner i sammanhanget som Karin och hennes fina Starlight tex.
Start med promenad i morgon kanske, och sedan hoppa upp ute på den turen och sedan hoppa av igen vid lämpligt tillfälle?
Tror hon skulle tycka det var roligt.
Fick även ett tips av Glorihs uppfödare Ingela Brinkefeldt, att rida ut i skogen och snirkla runt träd. Lät mer spännande och mer som vår grejj just nu...
Blir naturligt styrmoment där plus att det blir lurigare att hitta på tok där.

Har även träffat lilla mamma nu i helgen och fick mina nya ridbyxor som är lite smygläckra enligt mig, även om mannen i livet tittar roat på dem.
Bilder kommer att komma upp här på dem inom snar framtid.
De är svarta med en paspoal i precis rätt rosa nyans i någon sorts mönster. Diskreta? Nope.
Snyggt till den utrustning jag red i, dvs svarta Rimfrost rider- stövlar, svart fleecetröja som är figursydd samt dessa ridbyxor då, och Glorihs nya rosa utrustning.
Jag dissar Landet Lagom och frossar i färg men med smakfullhet enligt mig själv ;)

Promenad

Blev väckt av att my sister in crime, Karin, ringde mig i morse (jag erkänner Karin...jag blev väckt).
Hon ville ha med mig till stallet för en promenad.
Jag hade egentligen tusen andra saker att ta tag i men vad gör man inte när vapendragaren gärna vill ha med en? Och sällskap med på promenaderna är vi inte bortskämda med!
Glorih fick gå naken utan täcke i det fina vädret i repgrimma. Karin tog Glorihs storasyster i vanlig grimma och med oss hade vi Karins förtjusande schabrador.
En genomtrevlig jycke som inte ens jag är rädd för trotts att jag är lite mesig när det gäller hundar, som den inbitna kattmänniska jag är..
Vi traskar iväg nerför backen som tidigare har kunnat användas som hockeyrink men som nu är hårt ansatt av tö-vädret och vi tog oss ner galant utan några problem alls.
Vi gick den vägen som jag och Lyckan brukar gå dvs vår "lilla rundan" och genar lite från asfalten genom att snedda genom skogen.
Vi släppte lös vovven som far runt som en liten galning och hittar på massor av tok som att dra med sig alldeles för stora pinnar och fallna träd.
Mycket mental träning för min unghäst kan jag säga men hon är så häftig för även om hon kanske skyggar till när han drog till en gren som ligger under snön och fladdrar upp mitt framför näsan på henne så flippar hon inte utan på sin höjd kastar sig lite åt sidan av pur förvåning, men hon tänker hela tiden efter. Hon är med en hela tiden och frågar en om hur farligt det egentligen är. När hon blir lite "rädd" så smyger hon nära nära en så att man kan klia henne tröstande på pannan. Lyckans storasyster skötte sig som ett A-barn under hela promenaden. Två raringar!
Jag är mycket stolt över min lilla häst som sköter sig så bra trots nya saker som händer kring henne så som halvgalna superlyckliga gula vovvar som far runt i skogen, på stigen framför henne,bakom henne, bredvid henne etc. Det känns stablit!

Hon blev lite trött mitt under turen, framför allt i huvudet tror jag, men repade sig ganska fort och traskade på bra bakom mig. Hon har en sådan himla härlig skritt.
Den vinner som jag tidigare nämnt massor av mark och hon har en supertrevlig attityd. Allt är verkligen roligt!

Väl hemma så släppte jag ut henne efter att jag tagit på henne sitt täcke.
Hon knatade iväg en bra bit innan jag kom på att jag glömt att erbjuda henne vatten... gick och hämtade en hink och ropade : "Glorih! Kom och drick vatten!". Tror ni inte att hon vänder på klacken direkt och knatar tillbaka till mig och ställde sig och drack sig otörstig?
En raring som sagt var...
De har fri tillgång på vatten i hagen kan jag nämna men jag brukar vilja erbjuda vatten efter aktivitet. Lika bra att köra in dem på det innan de är tävlingshästar...blir ju så mycket enklare då om allt är bekant!

Underlagsdeppig

Jag hatar att vara beroende.
Tänk vad världsliga ting som väder och vind kan ställa till det för en?
Just detta eländiga väder håller på att ta musten ur mig. Har en rejäl motivationssvacka då jag och Lyckan sitter bokstavligt talat fast i stallet. Det är glashalt hela vägen ner till ridbanan så skulle vi ens tänka tanken att ta oss ner dit skulle vi dö på kuppen. Hon är barfota vilket gör att fästet är inte sådär jätte stabilt så att säga.
Jag själv har tydligen inga skor som heller är vettiga för detta underlaget så igår halkade jag och de två 10 liters-hinkarna jag bar på fick jag såklart över mig.
Jag hatade världen just då en kort stund.
Det var tre onda ting för mycket.
Det var halt och jäkligt för det första och för det andra så halkade jag och slog mig i fallet och för det tredje var det sådär lagomt kul att ligga där med värkande rumpa och dessutom bli översköljd av iskallt vatten.

Var är min vår?

Mina krokusar har börjat smyga upp ur jorden.Vackert och vårigt värre men krokusar...solen ger er bara falska förhoppningar. Tro mig.
Denna värld i form av en iskaka med knögglig mark under, lovar inte gott för i alla fall någon vecka framåt känns det som. Mitt ridhus, vart är du?

Innan vårt winter wonderland förvandlades till islandet så har Lyckan blivit ridhäst, jepp ni läste rätt, ridhäst.
Har suttit på henne och traskat runt på ridbanan runt en 5 ggr och än så länge har det har gått bra.
Härlig skritt som vinner mycket mark och massor av egen vilja och motor. Stadig som sjutton och inte det minsta "unghästvinglig".
Har ridit på sidepull och repgrimma vilket hon blir lite stark på när hon inte riktigt är inne på samma linje som jag.
Har introducerat bett vilket i sig var ett litet mission... vad som helst passade inte damen. Hon spottade och fräste när hon fick prova Makheens gamla favoritbett och blängde argt och vägrade stänga munnen när jag kom med det raka bettet trots rätt storlek och så vidare.
Gjorde en chansning och beställde ett Billy Allen-tränsbett.
Blundande när jag tränsade henne och förväntade mig massor av grimaser och spott och fräs...men det uteblev. Helt. Hon stog där med stängd mun och såg ut som hon aldrig gjort annat än just haft bett i munnen. Haha! 1-0 till mig! Eller hur blir det nu?

Hur som så är det mest lite pysslande med min gamla utrustning som hon fått ärva av Makheen, träns som måste ställas in annorlunda för att sitta bra och bröstan har jag har fått lov att bredda så att den passar Glorih samt breddat vidden i sadeln.
Hon är helt enkelt både större och grövre än Kheen men allt sitter bra efter lite ändringar. Det är skönt med Biothane-utrustning kan jag ju säga.
Söt som socker är hon i alla fall i vår turkosa utrustning med våra skrikrosa detaljer. Det passar oss bra tycker jag.

Och hur ser min åtgärdsplan ut?

Alltså... jag har köpt svindyrt skimmelschampo dvs sådant som ska göra vita hästar vitare och i mitt fall hoppades jag på mirakel i en hästsvans. Det heter Mustang AMERICAN White Schampoo.
Jag menar... allt som heter något med "american" inblandat i sig som namn måste ju ge överdriven effekt? Man har väl läst om de där amerikanerna, åhå jaja!
Kalla mig för reklamens offer om ni vill, men jag ville verkligen tro på detta.
Vid inspektion av detta svindyra schampo för vita hästar så upptäcker jag att schampot som ska göra min hästs uringul/bruna svans till enhörningsvit, hade en läcker nyans av typ bläcklila.
Ni vet sådan där nyans som bläcket i pennor brukar ha?
Här någonstans började jag känna mig lite tveksam.
Hur man än vänder och vrider så är uringul svans vare sig man vill det eller ej lite mer naturligt än vad just lila svans är på skimmelponnyer.
Dessutom kändes det som att hon inte behöver bli mer My little Pony än vad hon redan är... och...ve och fasa! Det skulle skära sig oerhört mot vår Turkosa biothane-utrustning, om hon hade sprungit runt med lila svans och detta skulle vi ju inte kunna leva med!
Tog hur som helst mod till mig med hjälp av pepp-talk från my sister in crime och ständiga vapendragare, Karin, och började tvätta.
Svansen blev inte det minsta lila trots den illavarslande färgen och grav överdosering i hopp om bättre resultat.
Det i svansen som var i någon lättare ton av ljusgult blev härligt silvervitt men det som var riktigt ehm...missfärgat... förblev missfärgat om än lite ljusare i nyansen. Besvikelse.
Jäkla amerikaner.
Trots ihärdigt gnuggande, sköljande och tvättande, blev det inte i den nyans jag önskat.
Vad nu göra?
Surfade runt på internet och det finns en hel hög med tips och goda råd från andra lika desperata skimmelägare med stora drömmar om enhörningsvita hästar eller åtminstonde enhörningsvita svansar.
Men tips som jodopax? Kan det verkligen göra susen? Jag vet hur mina händer ser ut efter att ha använt mig av detta medel och det är ju allt annat än vitt kan jag ju säga.
Vore ju en katastrof att på eget bevåg skapa sig en uringul svans, vilket inte känns som varken enhörning eller Pegasus...
Väteperoxid är ett annat tips, liksom Cillit Bang och Yes diskmedel(den gröna ska det tydligen vara).
Självfallet ska det svansen stå och dra i valt medel. Det ska självtorka. Det ska luftas. Det ska tvättas med olika medel i olika ordning och hej och hå.
Ska det vara så omständigt att få en vit svans? Helt seriöst?
Jag har ingen åtgärdsplan för min häst svans längre.
Jag har däremot tappat tron på både amerikaner och vita svansar.

Idag har hon hur som vilat vilket hon var sådär lagomt imponerad av.
Hängde länge vid grinden efter jag gått ur hagen och hon suckade högljutt så att man riktigt skulle höra hennes missnöje och och hur tråkigt hon tyckte livet var.
Arma djur.

Ytterligare en strålande dag

Vakande med ett ryck till tonerna av: VM-GULD VM-GULD VM-GUUUUUUUUULD! i morse vilket var ganska intressant. Många tankar hann fladdra runt innan jag kom fram till att jag:
A) Låg i min säng
B) Det var min mor som jag hade i telefonen. Högt skränandes.
C) Varför låg jag och sov under damernas skidskytte?

Lyckades ta mig upp och ramlade nu ihop i tvsoffan med katten under armen och täcket svept runt om mig.
Helena Jonsson har gjort superlopp och det var en superflopp av mig som missat det, men men.. Kul att det hade gått bra och kul att mina föräldrar är riktiga soff-sportare precis som jag.
Jag tycker det är sjukt mysigt med SVT´s vintersports sändningar och tv´n står på här titt som tätt. Kan i och för sig villigt erkänna att curling inte är någon direkt favorit såhär på rak arm men man kan inte gilla allt antar jag.

Själv så har jag dagen till ära en charmig träningsvärk som sakta sprider sig genom min kropp men som just nu har störst fokus på min rygg och min mage men känner även av lite lår. Skönt att känna att man lever, eller något åt det hållet.

Har idag varit ute på en lite lugnare promenad med Glorih då vi hade sällskap av stallägardotter och hennes sockersöta b-ponny dvs det går helt enkelt inte att kräva av en ponny som är en tvärhand hög ,att röra på sig i pansarvagns-takt.
Vädret var fantastiskt idag med och snön riktigt gnistade i solen och min häst var fruktansvärt pigg och glad.
Hon traskar på och får hon välja så väljer hon ju ett raskt powerwalktempo, men idag tränade vi på att anpassa takten till det mindre ekipaget vi hade med oss.
En näst intill övermäktig uppgift. För oss båda. Vi liksom smög upp tempot hela tiden och upptäckte inte vårt fusk först jag upptäckte att den mindre ryttarinnan inte svarade på tilltal längre. Detta var ingen frukt av snobberi från hennes sida, utan snarare ett faktum av avstånd. Hon hörde helt enkelt inte längre vad jag sa... ner med tempot igen och Glorih himlade med ögonen åt mig men rättade sig in i ledet och gjorde mig till viljes.
På slutet började vi få kläm på det och vi kunde till och med gå bakom utan att jaga livet ur de små vilket vi är värda en stor applåd för!
Kan i och för sig erkänna att det är nog inte mycket som kan påverka denna B-ponnys tempo... Den ponnyn går i den takt hon vill, stannar när hon vill och börjar sedan gå när hon vill. Du kan jaga henne med en motorsåg och hon skulle bara titta på dig och säga i klassisk matcho-anda med ena ögonbrynet höjt: "Men kom då! Vad ska du göra?" .
Vill ändock fortfarande ha lite credd för att jag och Glorih kunde gå långsamt... Jobbigt värre må ni tro gott folk!

Väl hemma igen så drack hon precis som gårdagen direkt när jag presenterade vattnet för henne och ville sedan stå och mysa ett tag.
Att bli kliad i pannan är livet.
Man kan inte anklaga Glorih för att ha för höga krav på sin tillvaro direkt.

Väl hemma så var det hästhoppning för hela slanten och det är roligt att det går bra för Helena Lundbäck och "hennes" Madick. Hon har genom dagens placering klättrat rejält på rankningen i europaligan, vilket alltid är kul såhär från en soffsportares perspektiv.

Note to myself: Jag måste skaffa en kamera. Jag måste ta bilder när det är sådant här fantastiskt väder som man kan rassla fram när man lider av underlagsdepression och allt är bara ishinna och knöggligt eller lera lera och mera lera.
Något som påminner mig om att det kan vara fantastiskt att ha häst och vara engagerad i den svängen så pass som jag ändå är, och inte överjävligt som det känns just då när hästen kommer in som något som är taget direkt ur en skräckhistoria där ett träskmonster är inblandad i.

Strålande solsken!

Vaknade i morse och var oförskämt pigg för en gång skull.. vill inte påstå att jag är någon morgonmänniska över huvudtaget, men i morse var jag verkligen pigg som en spigg trots några enstaka timmars sömn.
Eftersom det var lördag ändå, så kröp jag illa kvickt tillbaka till sängen och drog täcket om mig och sov några timmar till. Det här med mornar är som sagt var inte riktigt min grejj.
När jag tagit mig upp och pallrat mig till stallet möttes jag att ett par små söta öron och ekorrpigg blick.
Glorih tassar efter en vart man än befinner sig i hagen och är aktiv betraktare när man mockar och donar med hennes box och allra helst hade hon nog velat sitta på ens axel så hon har råkoll på ALLT som händer och vad man håller på med.

Hade en promenad på schemat idag då hon känns lätt understimulerad.
På med repgrimman och så bar det iväg.
För första gången i mitt liv så har jag en häst som håller jämna steg med mig. Jag vet att det inte är en enkel match då jag är en jäkel på att gå. Det är tempo och jag kan hålla på hur länge som helst.
Kaka söker maka och jag har nu mött min jämlike.
Som två pansarvagnar tog vi oss fram i skogen i 1dm pudersnö i raskt tempo. Kom på att det var tråkigt att jag glömde min GPS hemma och inte kikade på klockan innan vi begav oss men men... man lär sig på felen.
Ute i skogen så hamnade vi i ett lätt kritiskt läge dvs vi såg att det låg snö på gamla vattenpölar som hade is på sig. Nu stog man där och klurade på om isen var genomfrusen eller om det var en sådan där kras-is. Naturligtvis var det sist nämnda...
Hör bara KRAS och ser Glorih bli ex antal cm lägre i och med marken hon stog på bara sjönk undan. Hon gjorde en helikopterlyftning och stog helt plötsligt bakom mig. Stencool. Inte en antydan till att haft någon typ av pulshöjning eller annan rekation mer än;" Oj då matte! Isen krasade, hörde du det?".
Häftig häst.
Vi traskade vidare och både hon och jag fick igång flåset en hel del när vi pulsade i snön vid sidan av ett fält. När vi kom ut på den snöklädda grusvägen hade Glorih en liten dipp även om hon höll samma tempo men höll sig strax bakom mig istället för bredvid mig där hon tidigare gått. Vet ej om det beror på om det blev mycket att titta på runt omkring då vi bara varit ute i skogen på promenad tidigare eller hon faktiskt blev trött?
Hon piggnade i alla fall på sig några hundra meter senare och var där bredvid mig och såg så nöjd ut över att göra någonting. Hon skyggar inte för något och är hela tiden väldigt glad.
Vacker omgivning, vacker häst och vackert väder.
Helt ok alla hjärtans dag trots att man är singel. Vem behöver en karl när man har en sådan tjej?

Väl hemma igen var jag svettig som 17 och skämdes lite över att jag inte tagit med mig något ombyte och att om vi ska fortsätta ha dessa promenader så måste jag tänka på hur jag klär mig. Idag hade jag alldeles för mycket kläder på mig, blev varm och hade som sagt var inget ombyte med mig. Blev naturligtvis kall när jag höll på med det sista i stallet. Man lär sig sagt var på felen...

Måste även berätta att Glorih , min stjärna, ställde sig och drack vatten när jag visade henne det utan någon som helst tvekan. A- barn som sagt var.

Kom på att jag glömt nämna att turen är runt halvmilen.

Over and out!

Det blir inte alltid som man tänkt sig..

Efter ett tags misär som har känts som en hel livstid så börjar solen äntligen synas bakom molnen.
Makheen somnade in den 20 januari 2009 lugnt och stilla efter en lång tids kamp mot hälta. Jag kommer nog aldrig acceptera att han inte finns längre och han är oerhört saknad. Det har varit bland den absolut jobbigaste tider jag upplevt och att ta bort Makheen har varit mitt livs tyngsta beslut att ta, även om jag känner att det var ett rätt taget sådant.
Det kommer aldrig finnas någon som tar hans plats men jag har träffat en häst som kan dela den med honom.
Jag är väldigt lycklig över att jag har fått förtroendet att köpa Ingela Brinkefeldts uppfödning Glorih .
Glorih har just nu många namn, förutom just Glorih, här hemma inom familj och vänskapskrets, och kallas allt från Lyckan till Lilla Grå och är en helt förtjusande liten häst.
Ja, jag är larvigt förälskad och hysteriskt stolt... Hon är född på midsommaraftonen år 2005, och har arabhingsten Gomir som pappa-häst.
Gomir har tävlat 8 säsonger på galoppen och har blivit utsedd till årets arabgaloppör -88 och -90 och varit skandinavisk mästare samma år. På regional utställning har han dragit ihop 82,67p och 80p på riksutställning och är avelsvärderad med 40p år 1993 och är 1klass hingst. Glorihs mamma-häst, Gancia, är ungshästpremierad med 40p och är tillika 1 klass även hon så visst har hon att brås på...Både till det yttre och rent kvalitativt om jag får säga det själv;-) Min lilla Lyckan har till största andel crabbetblod i ådrorna(Gomir är till 51,95% Crabbet och Gancia i sin tur 54,66% Crabbet), vilket mi lajki very mycket då crabbethästarna har presterat massor inom distansen. Hon har även den del polskt och egyptiskt blod vilket absolut inte är tokigt det heller...
Oavsett så är hon det vackraste man kan vila ögonen på. Partisk? Vem? Jag?
Glorih har dessutom ett flertal halvsyskon som tävlas inom distans med goda resultat och nu denna säsong kommer hennes helbror Ghazih som ägs av Liv Burdett komma ut på Clear rounder. Roligt!

Bilder och uppdateringar kring hur det går med inridningen av denna underbara lilla varelse kommer dyka upp inom kort.

Som sagt var: det blir inte alltid som man tänkt sig, men det behöver inte bli dåligt bara för det.Bara annorlunda.