Jag äger ett russin

Arg som ett bi var min lilla Grathea ikväll när jag skulle ta in henne.
Arg blir man tydligen när man blir tillsagd att rätta sig i ledet och gå snällt bakom mig i lagomt snabbt tempo vilket inte betyder balanstrav på snöre.
Att ha glatt spetsade öron och milt och vänligt uttryck är önskvärt, men än så länge överkurs kan man väl säga.
Jag såg lite mellan fingrarna och tyckte att så länge hon suddade bort den där " Jag-ska-döda-dig-närsomhelst-om-du-säger-till-mig-en-gång-till-blicken" någon gång ibland, och bara såg ut som ett russin i hela ansiktet med slickade öron så var jag nöjd.
Hon sköter sig och är jättelätt att korrigera men humör har hon så att det räcker och blir över...
Det är så konstigt att den söta lilla sammetsmulen som alltid så glatt kommer galopperandes när man ropar på henne och ser så glad ut när hon ser en, kan titta på en med mord i blicken bara för att hon inte får göra som hon vill i alla lägen.
Tonårstrots? Fått för mina gena synder från min egen tonårstid?

Hur som så tränar vi lite ledarskapsövningar ( till hennes förtret ), plastar för fullt och så är det inga som helst problem att slänga av och på en sadel.Ge efter för tryck tränas också på. Snabbtänkt smart tjej som ligger mig så sjukt varmt om hjärtat. My sweetheart!


Glorih my queen går som tåget i ridningen nu.
Vi har fått ordning på utrustningen ( äntligen ) och fått ordning på någon sorts balans när det gäller fodret.
Hon känns i bra form och är en fröjd att träna.
Världens bästa träningskamrat är hon!
Jag älskar de där stunderna när man bara ligger och rullar i en härlig galopp, solen skiner,hösten har börja komma i skogen med alla dess färger och sedan hennes fantastiskt söta små öron piggt spetsade frammåt. Och jag älskar de där små mysstunderna man har efter träning där man bara står och kliar öron och stryker henne över huvudet.
En bit i mitt livspussel som passar mig så bra.
Jag skulle inte vara hel utan mina flickor.