måndag 8 november 2010

Lägenhetsvisning och sådana där vildar


Jag har sagt upp min lägenhet och har ikväll haft första lägenhetsvisningen.
Alla som kommit hit säger att de vill ha den och frågar typ när jag kan vara ute ur den...
Jättebra kanske man tänker då men då smäller jag upp hållhaken: vart ska JAG bo då?
Jag har som det ser ut nu igen plan B om vart jag ska flytta helt enkelt. Att bo två i en etta är inget ultimat men jag hade gärna vilja ha en egen liten fin etta men just små fina ettor i en stad med universitet växer inte på träd...
Ingela erbjöd mig att köpa hennes husvagn;)
"Det ger sig" som min moster alltid säger och jag ser bara den minskade utgiften framför mig.
Jag bor helt enkelt för stort för enbart en person och det är ju roligare att göra annat för pengarna än att bara bo.
Jag inser ju att om jag bor billigare och mindre än nu ( 70 kvadrat är ju inget måste för att bo, för en tjej som jag och en liten katt som Tristan) så har jag ju råd att leva mer.
Jag har tex råd att hålla två hästar utan några som helst problem om jag har en hyra för en etta istället för en bamsing till tvåa:)

Det kommer fler och tittar på min lägenhet både i morgon och på torsdag och som det ser ut nu så är det krig om den. Den är verkligen jättefin min lägenhet och lite sorgligt är det att jag sagt upp mitt hem men vad gör man inte för drömmen?


Dagens pass då?
Mycket spännande måste jag säga.
Jag trodde att jag skulle hinna rida innan mörkret föll men tji fick jag och jag är ju så hiskeligt larvigt mörkrädd och för att krydda till det lite extra fick vi idag sällskap av vildsvinen precis när det började skymma ordentligt.
Ett tag trodde jag att jag såg "spöken" framför oss på stigen och Glorih verkade vara inne på samma linje men icke.
Där stog de.
Ett gäng skogshuliganer med knorrade svansar och tuff attityd. Helt klart ett gäng tonåringar i täten.
Glorih stannade och körde sin Drakblås-manér men de brydde sig inte nämnvärt.
Jag gapade om FUUULA grisar.De brydde sig inte nämnvärt.
Jag beslöt att vi skulle vända hemmåt lite sådär nonchalant och som att det var vår tanke hela tiden,att vända hemmåt alltså precis där och då, men både jag och fröken fräken såg nog allt annat än nonchalanta ut när vi stup i ett kastade oroade blickar över axeln/bogen för att se om de där huliganerna fortfarande följde efter oss.
Bakom ett backkrön och kruva fick vi lov att trava x antal hundra meter för säkerhets skull.

Jäklar vad vi är både modiga och nonchalanta!

Jag hatar grisar. Och mörker.Speciellt i kombination.

Inga kommentarer: