I detta inlägg skulle jag skriva lite om mystiken kring Pensédöden och om mig själv som traktorförare.
Om känslan av att våga köra någonting större än en Mazda 121.
Det skulle dessutom stå någonting om lyckan att Glorih ska få skor runtom på måndag men istället kommer det skrivas om rädsla att tappa bort någon som man älskar.
Jag fick igår reda på att min syster ligger på sjukhus och att hennes vänstersida inte fungerade som den skulle och idag har jag fått reda på att det kan mycket väl handla om en hjärntumör.
Helt säkert vet de inte först de gjort några mer tester.
Jag är så rädd så rädd så rädd.
Och maktlös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar